Meningen med livet

Kanske är den världens mest överanvända floskel: "meningen med livet". Ändå kan jag inte undvika att gång på gång komma in på det här med meningsfullhet. Idag blev jag påmind igen under ett seminarium som jag besökte, inte för att jag hade tid och lust utan för att jag kände mig tvungen. Två av min eftermiddags dyrbara timmar ägnades därmed åt en presentation av (som jag ser det) statsfinansierat nonsens, även kallat forskning på hög nivå.

Jag minns den ilska och frustration jag kände över mitt eget avhandlingsarbete (även det statsfinansierat nonsens) då jag för ett antal år sedan drabbades av cancer. Jag minns att jag grät så tårarna sprutade och skrek att "kan ingen ta pengarna som jag får för det här meningslösa tramset och ge dem till medicinsk forskning i stället?!!!".

Det som stör mig mest är dock inte forskningen i sig - jag vill ju själv gärna att alla perspektiv ska få finnas - utan det faktum att de som hyllar den också är mina värsta kritiker. Det är dessa personer som tycker att det jag sysslar med är alldeles för praxisnära för att vara värdefullt. Men hur kan det vara så mycket mer värdefullt att konstatera att det tar 20 millisekunder längre för försökspersonerna i ett språkvetenskapligt test att identifiera två motsatsord jämfört med ord som inte hänger ihop med varandra, än när jag i min forskning hittar vägar att motivera elever till att utveckla sitt språklärande?

Det är precis sånt här som får mig att fundera om jag borde söka mig någon annanstans...