Att ordna det för sig

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med mig själv som ressällskap, eftersom jag ofta ordnar det så bra för mig. Även om jag har svårt att ta det till mig är jag faktiskt riktigt bra på att packa, bara jag får göra det i mitt eget meditativa tempo utan synpunkter från omgivningen på den till synes kaotiska ordningen jag hämtar fram saker i. Det är egentligen helt logiskt: I varje givet ögonblick hämtar jag den av prylarna jag har i huvudet där risken och/eller konsekvensen av att glömma den är störst.

När det gäller att ordna det för sig känner jag mig ibland som systrarna Tilda och Elida i boken Potensgivarna när de åker till stan och vet precis vad som ska ligga i handväskan för att resan ska bli trygg och trivsam. De gånger jag kommer ihåg plockar jag med mig de danska kronor och euro som redan finns hemma. Har man en gång sett tyska nattågs bistro minuscule inser man poängen med att packa ner en riktigt go macka och en drickyoghurt till morgonen i ett madrasserat kuvert (=minikylväska) tillsammans med en kylklamp.

Jag är den enda jag känner som väljer tåg istället för flyg både till Münster och Haag; för att jag trivs med det, och för att jag på något konstigt sätt får ihop tre fulla dagars arbete+studier på tre dyngs bortavaro, plus en hel del glimtar av annat. Jag skulle kunna skriva en uppsats med alla små knep för nattågsåkare, åtminstone för dem som väljer det mindre glamorösa liggvagnsalternativet. Nöjer mig dock med mitt bästa råd: välj överslafen. Lite varmt, och knöligt att komma ner, men å andra sidan ett eget litet kungadöme med god tillgång till sitt bagage utan andras fötter däri.

Havet fick jag exempelvis en glimt av, eftersom jag hade sinnesnärvaro att fråga efter havsutsikt när jag checkade in. Till fönstret släpade jag sedan den blytunga bäddsoffan så jag kunde se hav och hela solnedgången under de fyra timmar jag satt där och förberedde nästa dags uppdrag.

Jag gjorde till och med det som enligt tester är svenskens värsta mardröm när det gäller social interaktion med främlingar: att klaga på maten! Den lilla godbit jag ville ha till kaffet efter lunchen visade sig vara en trehektos kakbit. Trots att jag hade smakat lite på yttersta tippen innan jag bestämde mig tog servitrisen ut den igen utan knot när jag vänligt påtalat vad jag frågat efter och lugnt lämnat över beslutet till henne. Bra, Sara!

(En fotnot: I kursboken läser jag just nu om Skinner, mannen med de behaviouristiska råttexperimenten där råttor belönades och bestraffades för att lära sig dra i rätt spakar. Trots vad eftervärlden sedan fäst sig vid betonade Skinner faktiskt att belöning var mycket mer effektiv än bestraffning, eftersom det senare i bästa fall tar bort det oönskade beteendet medan det förra ökar sannolikheten för det önskade. Jag borde kanske skaffa mig en sån där liten ”klickmanick” som folk har för att uppfostra sina hundar, och använda den på mig själv. Vänligt men bestämt klaga på kaka = många klick!)

Att ordna det för mig själv när jag reser är att visa mig själv uppskattning, att använda det faktum att jag känner mig själv väl, att vara generös mot mig själv så som jag vill vara mot andra jag tycker om, och folk jag inte känner alls när jag är på det humöret.

En sak att tänka på bara: Jag vill inte att allt det där ordnandet, och kunskapen om hur jag helst vill ha det, att det stelnar från en extra bonus till något som måste uppfyllas för att exempelvis en resa ska bli en positiv upplevelse. Som vid systrarna Elida och Tildas resor till stan, innan grannen Klemens dök upp och skakade om deras tillvaro. På det området kan man säga att jag har en del bestämda och begränsande tendenser att brås på.

Kom ihåg det Sara: Man kan besöka en ny stad med behållning utan tid/skor/karta för att gå på smågatorna istället för att åka anvisade bussar och spårvagnar. Man kan flyga och man kan en himla massa andra saker som jag kanske inte skulle välja i första hand, men som kan tillföra något nytt och oväntat. Tack så mycket för den här turen och minns denna hemläxa!