Bloggen - min klickmanick i verkligheten

Livstid fyller snart ett år och man kan fundera lite på varför. Ibland kan Jante hitta in i mina hjärnvindlingar och påtala att detta är ju fånigt: här sitter två ytterst gynnade och hyfsat kapabla kvinnor och vrider och vänder på upplevelser, känslor och situationer. Exakt hur högt upp på Maslows-trappan befinner vi oss egentligen, och hur högt är det rimligt att sträva? Vad har vi att gnälla över och vad är egentligen vårt substansiella bidrag till mänsklighetens fortbestånd? (Och då tänker Jante på bloggen och inte på alla barn vi får och dem vi därutöver skulle vilja ha.) Den rekorderliga skurtanten i mig ansluter: Det var väl ett väldigt skrivande och tänkande, det är väl bara att ta i och Göra och bita ihop och anstränga sig!

Som den ödmjuka individ jag är ger jag åtminstone Jante liiite rätt: Vi har inte mycket att klaga över, inte där vi är just idag, vi kan mycket och vi vill ännu mer. Vår blogg är på sin höjd en västanfläkt i ett vattenglas och bidraget till världsfreden är ytterst marginellt. Men den får oss att må bra. Ibland när vi mår dåligt får den oss kanske bara att må bättre, men då är å andra sidan varje litet steg uppåt på skalan desto viktigare.

Såhär mitt i livet (!) känner jag mig allt som oftast som när jag stapplade omkring i mammas för stora pumps och lekte vuxen. Full i skratt kan jag bli: Här är jag med man och barn och hus och chefsjobb... har ni hört nåt så tokigt? Och som de flesta andra har jag mina akilleshälar, som frestas olika hårt i olika skodon och väglag: Hur redig och stadig jag än kan verka så sitter det inte i min ryggmärg att ta ansvar för och försvara mina egna behov. Det är ett mödosamt inlärt beteende, där min bakgrund har försett mig med vissa hjälpmedel men också några jäkligt svårforcerade rosenhäckar.

Jag brukar tänka att om jag inte passar mig växer det sly i min själ. Bloggen är mitt bästa verktyg för siktröjning, och när det är särskilt snårigt får jag här också hjälp med spejandet efter rätt riktning. Och så är den min klickmanick, som jag kom på häromdagen. Den hjälper mig förstärka mina positiva beteenden genom att jag uppmärksammar dem, klappar mig själv på huvudet och ger mig ett efterlängtat klickljud, när jag trycker på Publicera inlägg. I det ögonblicket är jag lika djupsinnig som en berner sennen.