Hur överens vill man va?

10-åringen studerar oss noga där vi står, mannen och jag, vid köksbänken och gemensamt ojar oss över något som mannen tycker är obra på jobbet. Hon kniper ihop sitt ena öga några millimeter och småler, hennes luriga min. Okej, nu kommer det något att bita i, hinner jag tänka.

”Är ni alltid överens när en av er tycker nåt på jobbet är dumt?”

Touché. Igen. Det är klart att det är skumt att vi aldrig säger ”Nej, där håller jag verkligen inte med dig. Den där killen på andra avdelningen har faktiskt helt rätt.” I alla fall om man tänker sig att samtalen har särskilt mycket med sakfrågan att göra. I själva verket handlar de mer om att få ur sig något än att ta in. I bästa fall råkar man själv kläcka en god idé av bara farten.

Det är inte länge sedan dottern slog ner på samma överdrivna samstämmighet i vår föräldrarelation till henne och lillasystern (se även här, pkt 3). ”Ni tycker ju alltid likadant.” Det fick mig att se det falska i en överdrivet slät fasad gentemot barnen. Dessvärre/-bättre är mannen och jag fortfarande oftast överens, men när vi inte är det känner jag mig ärlig mot mig själv och ser en poäng i att barnen hör oss erkänna att en fråga kan ha olika sidor.

Fast det är klart, i vissa frågor är krigslist och konspiration fortfarande det enda som gäller. Vi har ju minst en mycket skarpsinnig part på andra sidan förhandlingsbordet.