Livstids julkalender: Perspektivbyte i läxa

Något jag verkligen verkligen behöver träna mig på är att se saker och ting ur andras perspektiv. På djupet förstå att andra människor kan ha en annorlunda världsbild än jag, vilket påverkar deras yttranden och handlingar. Att kanske ingen har fel.

Ett exempel är min egen ofta positiva utgångspunkt i livet, den som innebär att jag (ibland kanske naivt) antar att människor gör sitt bästa och vill mig väl - i alla fall tills de har bevisat motsatsen. Det gör det svårt för mig att hantera människor med en mer negativ livsinställning, som hittar fel och problem i det mesta de upplever, eller som utgår från att människor de möter har onda avsikter. Det hände mig häromsistens, att någon tolkade en av mina handlingar som att jag ville illa, när hela grunden för det jag gjorde var att försöka bidra med något gott. Och jag blir helt ställd, eftersom jag inte förstår perspektivet.

Politik är förstås ett annat tydligt exempel på hur svårt det kan vara att se något ur ett annat perspektiv än det egna. Jag tror att alla människor i grund och botten har samma önskan - om en bättre värld. Men för mig, som alltid har haft hjärtat till vänster, är det oändligt svårt att förstå hur den politik som styr vårt land för närvarande, och som ger mer till de starka och mindre till de svaga, skulle kunna vara ett steg i rätt riktning mot den världen. Jag förstår verkligen inte.

Allra svårast är det nog med dem som står mig allra närmast, min familj. Framförallt är det så lätt att fastna i vuxen-är-äldst-och-har-därmed-alltid-rätt-fällan. För en tid sedan läste jag ett tankeväckande blogginlägg ur Petra Krantz Lindgren föräldrablogg En annan du. Ett tydligt exempel därifrån var att vi ibland upplever att våra barn är otacksamma, när vi har ansträngt oss för att de ska få ha det härligt och de sedan blir ledsna när det härliga tar slut. Svårt för oss föräldrar att se saken ur deras perspektiv, trots att det ju egentligen inte är ett dugg konstigare än när vi själva tycker att vår ljuvliga semester gärna kunde få räcka ett par veckor till. Vi har kanske bara lite olika sätt att uttrycka det.

Summan av kardemumman: perspektivbyte är ursvårt och jag har en lång uppförsbacke att streta uppför. Men jag gör ett allvarligt försök att ta till mig budskapet i en av lektionerna i den meditationsserie, 21 Days of Gratitude, som jag nyligen följde, att försöka känna tacksamhet även för det som stör och frustrerar: "All people and events in our lives teach us valuable lessons".

Som tidigare bloggat, allt jag behöver är inte guld och gröna skogar.

Munkens röst i valet

Tankarna om munkhjärtat spinner vidare: Snart är det val. Vi förväntas sitta kvar vid TV:n eller låta radion stå på när det ska ”debatteras”. Folk ska kasta sarkasmer och floskler på varann – och det förväntas vi använda som grund för vad vi ska rösta på!

Jag är uppvuxen med animerade/aggressiva diskussioner. Trots det, eller just därför, hör jag till dem som går ut till gänget i köket när samtalsklimatet börjar handla om att vinna eller försvinna. Förresten, det handlar bara om att vinna, för ingen ger sig någonsin i en sån diskussion. Ingen tar någonsin till sig ett argument att begrunda, och de som lyssnar får inget med sig hem att fundera på.

Sveriges radio P1, min huspredikant i nöd och lust, eller för den delen Smålandsposten: Hör min bön: Hitta några modiga politiska människor (inte nödvändigtvis politiker) som vågar möta varandra och använda sin mun och båda sina öron. Och som har en antydan till munkhjärta.

Jag tänker mig ett samtal om exempelvis kvoterad föräldraförsäkring:

Motståndare: Jag vill tro att människor är kapabla att avgöra själva hur de vill vara föräldralediga, föräldrar emellan.
Förespråkare: Ja, så tror jag det skulle fungera – i ett mer jämställt samhälle. Som det är nu tror jag att könsroller och tradition styr föräldrarnas val och det missgynnar deras balans i relationen och barnens kontakt med båda sina föräldrar.
Motståndare: Jo, vi tycker ju att det där med att barnen ska ha god kontakt med båda sina föräldrar är jätteviktigt, men vi tycker ändå att enskilda familjers möjlighet att styra sina liv väger väldigt tungt. Kanske har du rätt i att kvoterad föräldraförsäkring skulle snabba på jämställdheten, men vi tycker inte det är värt den styrning av enskilda som blir ett av verktygen.
Förespråkare: I valet mellan fördröjd jämställdhet och fritt val för enskilda verkar vi helt enkelt vikta olika. Det är intressant. Samtidigt verkar vi vara mer för friare former på en del andra områden. Hur ser ni till exempel på adoption för homosexuella?

En sån diskussion skulle jag lyssna andäktigt på. Jag skulle känna mig som en person som anses kapabel att tänka själv, och samtalet skulle ge mig något att fundera över. Hur värderar jag jämställdhet på lång sikt jämfört med valfrihet på kort sikt? Hur många kloka familjer med originella livsval skulle jag behöva träffa för att ändra ståndpunkt när det gäller kvoterad föräldraförsäkring?

På flera håll har jag hört begreppskedjan debatt-diskussion-dialog definieras som samtal med syfte att vinna, övertyga respektive förstå. I vilket sammanhang är chansen störst att deltagarna tar till sig något nytt och/eller låter samtalet få konsekvenser för deras handlande? Samtalstypen där de får tänka själva förstås, och inte får åsikter nerkörda i halsen.

Fast det är klart, det går väl inte. I botten ligger ju en strid om makt och politiska poster. Och visst – hellre öppen strid än försåtligt manipulerande dolt i dialog. Något annat vore väl för mycket att vänta sig av det politiska konglomeratet. Eller borde jag göra det jag önskar att de gjorde av mig: vänta mig mycket?