Visar inlägg med etikett längtan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett längtan. Visa alla inlägg

söndag 27 oktober 2013

Mamma på vift

På tåget igen. I oktobermörkret, på väg mot en stad där jag ska föreläsa i morgon. Vidare till en annan del av Sverige direkt därefter, för ny föreläsning i övermorgon. Så ser mitt liv ut ibland. Det har egentligen gjort det länge, långt innan jag hoppade av fasta-anställnings-tåget och blev frilans, men det händer lite oftare numera.

Det går nästan alltid väldigt bra att vara borta. Både för mig själv och för familjen som jag lämnar hemma i kaoshuset. Världens bästa pappa finns ju där och fixar allt, ibland med lite barnvaktsassistans av farmor, extrafarmor eller den utflyttade storasystern när det kör ihop sig. Jag njuter av bubblan jag vistas i: tågresor i ensamhet, oavbruten nattsömn och stillsamma hotellfrukostar. Sådant som det kanske är extra lätt att uppskatta när man är van att leva i en ganska högljudd miljö, med många viljor som ska samexistera. Effekten? Jag blir extra kreativ. Effektiv. Glad.

Just idag var avskedet lite sorgesamt, med en hjärtskärande åttaåringsgråt, kanske för att vi varit tillsammans så intensivt hela helgen, på besök hos släkten. Kontrasten blir då tydligare när familjen inte längre är intakt. Åttaåringen är den som har svårast att acceptera min frånvaro. Treåringen kan vara ledsen just när jag åker, men glömmer fort. Elvaåringens värld är god bara hon har sin dator och sina kompisar på en armlängds avstånd, fysiskt närvarande eller online.

Men alltsomoftast reser jag iväg med fina avskedsbilder i hjärtat. Som för någon månad sedan. Då åkte jag hemifrån med bilden av en treåring med bar överkropp och köksbordet fullt av fingerfärgsburkar. En trött men nöjd åttaåring i soffan framför tv:n efter en intensiv kalas-översovning-simhalls-helg. En elvaåring som för omväxlings skull varit hemma utan kompisar hela helgen, vilken i stället ägnats å tre nyfynna passioner - kakbak, virkning och lillebror. Den ömme fadern i full gas vid diskbänken. En tjugotreåring levererad till sin nya kärlek, rollerderby-träningen. 

Ensamma hotellkvällar skypas det, med datorn placerad på soffbordet eller i dubbelsängen därhemma, och tre ungar som slåss om att synas och höras mest. Det berättas om vad som hänt på dagis, skola och fritidsaktiviteter, skickas sånger och sagor fram och åter, skapade med hjälp av smileys och bilder i Skype. Kaosmamman kan till och med få för sig att ta en liten joggingtur i hotellrummet för att underhålla sina telningar. Och hon får möjlighet att sakna de där tre högljudda och deras pappa, känna tacksamhet för att de finns, längtar och breder ut sina stora famnar för henne när hon kommer hem igen.

torsdag 1 september 2011

Jag längtar, alltså finns jag till

Och här sitter jag och myser i foajén på hotellet i Nottingham där jag är på forskningskonferens i fyra dagar. Jag har skapat mig en hel massa rymd att längta igen. Som jag har konstaterat tidigare blir det mer av längtan för varje resa jag gör. Tänk att jag kunde vara ifrån barn nummer ett och två en hel vecka var när de bara var ett år, utan att fullkomligt gå sönder (inte förrän jag var på väg hem till dem). Nu är jag gammal och blödig. Jag längtar så jag nästan får ont i huvudet, men det är en skön smärta för den gör mig levande.

Och samtidigt njuter jag som alltid av min lyxiga egentid och alla mellanrum jag ser till att ordna åt mig, eftersom jag blivit så duktig på att ta ansvar för mina behov att jag inte (som förr i världen) går på vartenda föredrag eller följer med på alla sociala konferensaktiviteter. Idag har jag gjort mitt; jag har så gott jag kunnat bidragit med en liten bit i det stora kunskapspusslet och då ger jag mig själv rätten att njuta. Dags att dra sig tillbaka till rummet med senaste härliga bokcirkelboken, Bodil Malmstens Sista boken från Finistère (smärta, humor och ett språk att njuta av i små sköna klunkar, som ett gott rödvin) och mina engelska kolor. Godnatt kära vänner!

fredag 20 maj 2011

Återbesök i längtansrymden

I förrgår packade jag ryggsäcken och gjorde som jag med jämna mellanrum får förmånen att göra i det jobb jag har - att resa iväg några dagar för att (i bästa fall) inspirera och inspireras tillsammans med en massa människor på en intressant konferens. Det har blivit många genom åren, det ser jag inte minst i skålen i min kontorsbokhylla, där jag samlat alla namnskyltar, som ett litet minne av alla de där kunskaperna och tankarna som vidgat sin upptäckarkrets.

För varje år jag lever och för varje unge jag föder blir det lite lite tyngre att åka iväg. Trodde nog att det skulle bli tvärtom, att jag skulle vänja mig, men jag kan konstatera att jag i stället blir blödigare. Och samtidigt, jag njuter ju så av den där lilla bubblan, där jag är bara jag och inte behöver hålla koll på en massa andra människors behov, vilket vi fantastiska kaosfamiljsmödrar alltsomoftast tycker att vi måste göra när vi är hemmavid (och ibland glömmer att jorden ofta snurrar på rätt bra ändå). Beroende på konferensens upplägg blir bubblan mer eller mindre elastisk, men jag blir allt bättre på att ta ansvar för att tänja åt mig små egenstunder, även i den mest innehållsrika och programspäckade tillställning.

Och så var det ju det där med längtansrymden, Bodil Jönssons vackra ord, ett av de där sällsynta som gör känslan som de beskriver ännu mer intensiv bara för att ordet i sig är så njutbart att tänka på eller uttala. När jag reser bort ett par-tre dagar får jag precis lagom mycket längtansrymd. Jag är borta tillräckligt länge för att verkligen sakna dem därhemma ända in i hjärteroten, men inte så länge att det hela börjar anta tandvärksproportioner. I skrivande stund sitter jag på tåget från Stockholm och njuter av min längtansrymd som om ungefär två timmar, om SJ inte hittar på något av sina hyss, ska förbytas i intensiv medveten tillsammansnärvaro. Efter en vecka då hela famljen dessutom varit sjuk kan den ju inte bli annat än njutbar! Hoppas din helg blir det också!

fredag 28 augusti 2009

Längtansrymd

Bodil Jönsson har hittat på ett ord som jag tycker är så vackert: längtansrymd. Hon pekar på att vi i vår fullpackade vardag där vi ständigt är på språng i handling eller tanke ibland missar det här med att ta oss tid att sitta ner och längta lite grand.

Just nu har jag skapat mig lite längtansrymd mitt i en intensiv undervisningsperiod i Norge. Det är fredagskväll och jag sitter ensam i ett litet fult bibliotek på vandrarhemmet där vi bor och längtar - efter finaste flickorna, finaste mannen, finaste huset och svenskt godis. Lite vemodigt känns det, men också lite skönt och vackert. Kanske borde vi skapa mer utrymme i våra liv för att längta?