söndag 27 oktober 2013

Mamma på vift

På tåget igen. I oktobermörkret, på väg mot en stad där jag ska föreläsa i morgon. Vidare till en annan del av Sverige direkt därefter, för ny föreläsning i övermorgon. Så ser mitt liv ut ibland. Det har egentligen gjort det länge, långt innan jag hoppade av fasta-anställnings-tåget och blev frilans, men det händer lite oftare numera.

Det går nästan alltid väldigt bra att vara borta. Både för mig själv och för familjen som jag lämnar hemma i kaoshuset. Världens bästa pappa finns ju där och fixar allt, ibland med lite barnvaktsassistans av farmor, extrafarmor eller den utflyttade storasystern när det kör ihop sig. Jag njuter av bubblan jag vistas i: tågresor i ensamhet, oavbruten nattsömn och stillsamma hotellfrukostar. Sådant som det kanske är extra lätt att uppskatta när man är van att leva i en ganska högljudd miljö, med många viljor som ska samexistera. Effekten? Jag blir extra kreativ. Effektiv. Glad.

Just idag var avskedet lite sorgesamt, med en hjärtskärande åttaåringsgråt, kanske för att vi varit tillsammans så intensivt hela helgen, på besök hos släkten. Kontrasten blir då tydligare när familjen inte längre är intakt. Åttaåringen är den som har svårast att acceptera min frånvaro. Treåringen kan vara ledsen just när jag åker, men glömmer fort. Elvaåringens värld är god bara hon har sin dator och sina kompisar på en armlängds avstånd, fysiskt närvarande eller online.

Men alltsomoftast reser jag iväg med fina avskedsbilder i hjärtat. Som för någon månad sedan. Då åkte jag hemifrån med bilden av en treåring med bar överkropp och köksbordet fullt av fingerfärgsburkar. En trött men nöjd åttaåring i soffan framför tv:n efter en intensiv kalas-översovning-simhalls-helg. En elvaåring som för omväxlings skull varit hemma utan kompisar hela helgen, vilken i stället ägnats å tre nyfynna passioner - kakbak, virkning och lillebror. Den ömme fadern i full gas vid diskbänken. En tjugotreåring levererad till sin nya kärlek, rollerderby-träningen. 

Ensamma hotellkvällar skypas det, med datorn placerad på soffbordet eller i dubbelsängen därhemma, och tre ungar som slåss om att synas och höras mest. Det berättas om vad som hänt på dagis, skola och fritidsaktiviteter, skickas sånger och sagor fram och åter, skapade med hjälp av smileys och bilder i Skype. Kaosmamman kan till och med få för sig att ta en liten joggingtur i hotellrummet för att underhålla sina telningar. Och hon får möjlighet att sakna de där tre högljudda och deras pappa, känna tacksamhet för att de finns, längtar och breder ut sina stora famnar för henne när hon kommer hem igen.

Inga kommentarer: