Jag har nyligen läst två böcker skrivna av kvinnor med dementa - och vid skrivtillfället levande - mödrar, Maj Fants Att vara mamma till sin mamma och Karin Flygares Det är så konstigt nuförtiden. Båda ger ganska utlämnande porträtt av mammorna och deras relationer med sina döttrar, och båda är mycket öppna med sina egna känslor - även de mindre vackra. Man förstår att skrivandet har varit ett verktyg för författarna att bearbeta sin situation, och jag som läsare är tacksam för böckerna. De ger mig en känsla av tillhörighet i en värld där jag annars känner mig ensam och främmande - de flesta vänner i min egen ålder har pigga, starka mödrar och får fortfarande vara döttrar till sina mammor.
Bloggen har ju blivit min ventil där tankar och känslor får pysa fritt och där jag stundtals får intressant respons av mina läsare. Kanske har jag aldrig behövt den så mycket som nu. Jag känner igen mig i det som Lotta Gray, vimmelreporter som fått tarmcancer och varvar cellgift och väskinköp i sin blogg, säger i SVT:s program Annas eviga - att när man redan är bloggare är det svårt att utelämna något som utgör en stor del av ens liv (i hennes fall cancern). Det handlar om det där 360-gradersperspektivet som jag och Sara och jag strävar efter - att vara hela människor, även på nätet. Skulle vara väldigt tacksam för era synpunkter.
5 kommentarer:
Det är en viktig fråga du ställer. Jag har själv en flitigt facebookande man, som tar hänsyn till att jag är långt ifrån lika benägen att dela med mig av saker i livet så där offentligt, som det ju är när man postat något. Jag uppskattar att han gör det, men tänker också att han har rätt till sina tankar, även att publicera dem.
Skulle din mamma ha haft något emot att du skrev om henne om hon hade haft cancer istället, tror du?
Intressant inlägg. Jag tycker att du borde kunna skriva om DINA upplevelser kring din mamma utan att gå in på detaljer som vad Hon gör/säger, bara om dina känslor. Jag har själv vissa regler för mig själv. Jag skriver inte om mina föräldrar på grund av att jag pallar inte att gå in i min barndom, det är för mycket att bearbeta som jag inte är klar med. Jag skriver inte om min mans barn, utom nåt undantag, för det har jag inte rätt till tycker jag och han håller med mig och är tacksam för det. Likaså om min mans exfru skriver jag inte, av princip. Jag skriver inte heller någonting utlämnande eller negativt om mina äldsta barns pappa därför att en dag kommer de att kunna läsa allt som finns därute i cybervärlden. Så vi sätter väl alla våra gränser. Läs Karin Thunbergs böcker om sin mamma, jättebra!
Tack snälla för era kommentarer! Det svåra är att tankarna och känslorna hänger så tätt ihop med det som händer...
Oj, vad jag känner igen mig i detta... Det är inte bara min mamma jag tänker på, det är min bror också. Min egen närmaste familj är jag inte orolig för även att vi bor på ett litet ställe. Jag känner ju att jag vill dela med mig av allt (nja...) jag upplever/har upplevt för att kunna visa andra hur det kan vara, även komma i kontakt med andra i liknande situation...
Hej Ettie!
Precis så är det ju. Förutom att man har ett eget behov av att skriva av sig, så kan det ju faktiskt finnas andra som kan ha glädje av det man skriver. Nu är problemet borta i mitt fall eftersom min mamma gick bort i våras. Efter jul ska jag börja skriva på en roman som till stor del baseras på mina upplevelser av att leva med en dement mamma när man är mitt i livet själv. Hoppas att den ska kunna hjälpa någon.
Allt gott,
Maria
Skicka en kommentar