Men nu har nåt hänt. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att tappa balansen. Några varv åkte jag bara med ruuuunt och blev rätt mörbultad. Nu är jag uppe igen på hjulet men får springa attan för att inte halka av, och ju mer jag tar i när jag springer, desto mer ökar jag på hjulets hastighet.
Jag och mina metaforer, hur märks det här i verkligheten? Jo, helgens vara-hemma-och-fixa-i-lugn-och-ro-utan-nåt-inbokat blev en syndaflod av måsten – gör man en sak hittar man tio till. Ungar som inte hjälpte till och som tyckte att vi vuxna var tråkiga, vilket dom ju hade helt rätt i. Strax före middagen tänkte jag: ”En motgång eller sur kommentar till och jag tar bilnycklarna och bara åker.”
På jobbet känns det som att arbetsuppgifter jagar mig istället för att jag manövrerar och prioriterar bland dem.
När jag står där med gråten i halsen på lördageftermiddagen känner jag mig dessutom dum. Varför låter jag allt detta påverka mig så? Varför härskar måstena över mig och inte tvärtom? Hur gick det här till? Fast den känslan tar jag faktiskt kommandot över. Om jag nu känner mig lite eländig och mindre superkapabel än vanligt ska jag väl inte dessutom gå runt och känna mig dum? Nån måtta får det vara. Och så börjar jag visualisera hur jag sitter på planet på väg långt bort. Jobbet är i välbäddat semesteride och packningen genomtänkt packad – och jag är nöööjd. Den sover jag gott på.
3 kommentarer:
Oj det verkar varit en jobbig dag, jag förstår känslan. Vad kände du att du verkligen behövde just då? Jag brukar fråga mig själv det och ofta är det att re-claima min identitet som människa, vara ifred med mina egna intressen, som inte gynnar familjen nödvändigtvis. Innerst inne brukar man ha svaret. Varför måste du vara så superkapabel? Jag glömmer aldrig hur jag stannade upp en solig maj-dag för två år sedan när mitt liv var superhektiskt och jag satsade på karriären och flängde hit och dit och hade knappt tid att sitta ner och njuta av en lunch med goda vänner en vanlig tisdag och en kompis till mig bara sa: -Men varför måste du vara så himla duktig?kram
Nej, jag måste inte vara superkapabel, och jag tycker det här inlägget visar hur tydligt som helst att jag inte är det - då hade jag ju haft vett att lägga mig i hängmattan för länge sen!
Just därför känns det bra att skriva om det, för att inte bygga nån ouppnåelig bild av mig själv som den som alltid har kontakt med den inre kompassen och ser igenom måstena. Det skulle kunna skapa ännu ett av de där omtalade bloggmonstrena.
Och ditt tips är bra - att "reclaima min identitet" brukar vara min strategi också. Kanske är det vad jag gör just nu, i dubbla morgonrockar kl.9 på denna strösemesterfredag. Nu ska jag ta en fika, sen får det ändå bli vedbacken en vända!
Jo, en sak till. Helgens bryt tycker jag är ett exempel på vår gemensamma ambition: bättre bryta ihop än bita ihop!
Skicka en kommentar