En rasande tur

I morse avslutades morgonbestyren med att jag och barnen sjöng Så länge skutan kan gå så det ekade i badrumskaklet. Utmärkt låtval för kommunala musikskolans flakturné, glad träning för tacksamhetsmuskeln, utan snedbelastande skuldinslag:

...
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
...
Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
...

Sen åkte jag till jobbet och hörde sirenerna (de förföriska i sjön, inte de på biltaken) viska om hur kul det är att smida tankar i grupp, utveckla, utvecklas. Borde jag inte lägga lite mer tid på jobbet än jag gör? Ha fingrarna i fler syltburkar, driva här, rota där.

Om jag hade varit min mamma hade jag haft tre år kvar att leva nu, ovetandes tack och lov. Skulle jag i slutfasen ha önskat att jag hade levt mitt nuvarande liv annorlunda än jag gör?

Inte mer jobb, det är jag säker på, men å andra sidan; hade jag önskat att jag jobbat så mycket mindre? Varit mera nära de närmaste, mindre framåtriktad och mer i ögonblicket med dem. Tjuvkikat mer på dem när de koncentrerar sig på något helt annat, fast det gör jag redan nästan varje dag. Ännu öppnare i mötet med alla andra människor, eller iallafall nöjd med att jag så ofta ger så mycket som jag gör. Lite mer än en del vill ha kanske, men det tar jag inget extra för. Och tiden är ju utmätt, tydligare än vanligt i det här exemplet.

Taj Mahal kan få stå där det står för min del. Det är så många andra som besöker det. Däremot stannar jag gärna lite oftare och tittar på utsikten där jag råkar hitta den. Lite såna småsaker kunde jag ha synpunkter på, annars inbillar jag mig att jag skulle ge mig godkänt.