Vi vinner en förhandling

Jag tycker jag gör en del framsteg i livet. Idag har jag till exempel tänkt samtidigt som jag grälade. Med dottern förstås. Det är nästan bara med dem jag grälar. Eller... henne. Med mannen pratar jag och på jobbet tänker jag ett bra tag, sedan är jag tydlig. Men nu grälade jag alltså. E ville inte åka och dansa som hon brukar på torsdagar. Ryggmärgsreflexen säger: det-blir-roligt-när-du-kommer-dit, man-får-allt-gå-terminen-ut-innan-man-slutar, nu-har-vi-slängt-i-oss-middagen-för-att-hinna. På toppen ett jag-fick-lära-mig-att-nya-banken-tar-100-kronor-i-övertrasseringsavgift-när-jag-glömde-just-det-autogirot.

Men visst, fröken E har sina poänger: hon sa faktiskt redan förra veckan att hon inte var sugen, pengarna är ju redan betalda och middan istressad, och inte är det många gånger kvar på terminen heller. Det blir ju bara körigare för henne och mej om vi stressar iväg nu. Nånstans i bakhuvudet flimrar ett antal gamla ofyllda tiokort på allsköns inrättningar förbi. Dom var visst mina dom...

Mitt i den bitvis heta, bitvis truliga diskussionen stannar jag upp och tänker, flera gånger faktiskt. Under tiden blir det tyst och E följer mig med en intresserad (road?) blick. Jag funderar på hur det blir om vi gör si eller så. Nu och sen. Hur väger egentligen argumenten? Vilka blir de prejudicerande effekterna? Kan det bli något bra av det här, inte minst för mig?

Till slut kommer jag med förhandlingsbudet att E slipper dansa om hon hänger tvätten medan jag - i ensamt majestät - åker och handlar i min egen takt och bubbla. Enligt den ursprungliga planen skulle det ha skett i sällskap av H och med tidspress medan E dansade.

E accepterar glatt. En win-win-situation är nådd, kännetecknet för en lyckad förhandling. Fråga mig bara inte vem som är mästare och vem som är lärjunge i just det här exemplet. Det är jag inte så säker på.