Jag har varit i fantastiskt gott sällskap:
Först ett avsnitt av podcasten This American Life, den här gången med tre-fyra vitt skilda stories på temat ”fine print” - finstilt. Sedan lunchpaus med Maria och Adam på besök IRL – vilken lyx med föräldraledig vän som kommer åkande med bäbis och spenatsoppa! Därefter ILR-(I LuRarna)-visit från Tomas Andersson Wij. Tommy och hans mamma – en så vacker låt! Maria – skippa Räisinen nästa skumbad och ta med dig TAW istället. Inget skum i öronen – varje ord måste nå in!
En del av er känner till att jag har en vän i vedboden, en tidigare kollega jag alltid tänker på en stund när jag är där. Han passerar förbi den här gången också, men han bor i andra änden av vedboden, där veden ska hämtas ut och inte här där den skickas in. Slutligen, på en av de sista klabbarna träffar jag en fågel – eller är det ett omen om att det blir en myggtät sommar? Nej, en fågel är det bestämt.
Det är nåt magiskt med manuell vedklyvning. Det kan kanske inte rekommenderas till folk som jag med svajiga axelleder, däremot till andra stressade
pappersvändare – av båda könen. Hur många särartsfeminister förblir det efter att ha upplevt den universella tillfredsställelsen när vedklabben ger med sig och visar upp sitt vita innanmäte? Från levande träd till värmande trä – inte utan motstånd men med bibehållen värdighet. Namaste säger jag och fågeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar