Sommaren med stort S

Igår kväll ställde vi klockan för första gången på åtta veckor. Dags att skola in lillebror på nya dagiset. Dags för åttaåringen att förenas med kompisar på älskat fritids (elvaåringen har ledigt en vecka till). Dags för mig och Mannen att ta itu med våra jobbliv lite mer på riktigt.

En del har det jobbats även under sommaren, i synnerhet för min del, eftersom vi hade deadline på webbmaterialet till vårt gemensamma fackboksprojekt idag. Här har skrivits och korrekturlästs, framförallt sena kvällar och nätter när barnen sovit - i svärfars stuga, i lägergårdskök, i tält och hemma i soffan - men också en stund då och då på dagtid, under bilfärder och till och med på stranden.

Det kanske låter galet att inte ta helledigt, men för mig har det möjliggjort de där åtta veckorna hemma med barnen. Och jag har nog aldrig förut känt mig så utvilad efter en semester. Jag tror faktiskt att det har varit den bästa sommaren någonsin. Vad är det då jag kommer att minnas från min Sommar med Stort S? Jo...

• Baden. Tack vare det fina vädret blev det osedvanligt många, i hav på såväl öst- som västkusten, men de flesta hemma i vår egen vackra Smålandssjö. Allra mest kommer jag att minnas känslan av att klyva en nästan spegelblank yta vid ett ljummet kvällsdopp där med barnen.
• Veden. Det här är sommaren då jag på allvar blev vän med vår vedklyv. Snart är jag klar med alla de trettio kubikmeter jag föresatte mig att klyva på egen hand (sedan Mannen sågat upp stockarna i halvmeterslängder). Detta jobb som jag tidigare betraktade som ett av alla trista måsten blir för varje år alltmer behagligt. I år har jag riktigt längtat till min vedbacke, där jag tillbringat så många timmar, alltid i sällskap med ett bra radioprogram (Sommar, Kropp och Själ, Oförnuft och Känsla) och alltsomoftast även med något barn i närheten, antingen arbetandes och pratandes sida vid sida med mig, eller (som på kortet) bara hängandes där med något eget projekt (i det här fallet Alfons Åberg på YouTube). 
• Sommar-programen. Det blev ännu en sommar då jag lyssnat på rubb och stubb för att gå utanför min komfortzon och inte bara välja utifrån det jag tror i förväg tilltalar mig. Återkommer med topplistan för 2013 när alla program är sända och avlyssnade. 
• Skrivandet. Förutom färdigställandet av den senaste fackboken, började sommaren storstilat (redan före semestern) med skrivretreaten i Älvdalen, då jag äntligen kom igång med min roman, och min och dotterns barnbok tog form på allvar. 
• Det andliga. Slutligen var det här sommaren då jag tog itu med något som jag burit inom mig ända sedan barnsben, men inte släppt upp till ytan på allvar förrän nu: mitt intresse för andlighet och medialitet. Det har blivit två kurser, en seans, jag har läst en oerhört fascinerande bok och kvällsmeditationen har utvecklats från behaglig avslappning till dagens mest magiska stund. 

När jag tänker på hur många det är som just idag (eller kanske förra måndagen eller nästa) suckande går tillbaka till en arbetsplats där de vantrivs, med en enda stor längtan till nästa sommar och semester, önskar jag innerligt att de i stället kunde känna samma känsla som jag - att semestern var fantastisk och livgivande, men att jobbvardagen är lika fantastisk och livgivande. Bara på ett annat sätt.  

Vedbulletinen maj 2010

Idag har jag haft semester för att klyva ved. Ett riskabelt självmedicinerande som min sjukgymnast nog har synpunkter på. Å andra sidan räcker det inte med en rehabiliterad kajakaxel; jag vill gärna paddla med Mannen men det är nästan omöjligt att få med honom ut så länge årets vedskörd inte är bärgad. Och eftersom han gjort illa armen är det jag som hanterar veden.

Jag har varit i fantastiskt gott sällskap:
Först ett avsnitt av podcasten This American Life, den här gången med tre-fyra vitt skilda stories på temat ”fine print” - finstilt. Sedan lunchpaus med Maria och Adam på besök IRL – vilken lyx med föräldraledig vän som kommer åkande med bäbis och spenatsoppa! Därefter ILR-(I LuRarna)-visit från Tomas Andersson Wij. Tommy och hans mamma – en så vacker låt! Maria – skippa Räisinen nästa skumbad och ta med dig TAW istället. Inget skum i öronen – varje ord måste nå in!

En del av er känner till att jag har en vän i vedboden, en tidigare kollega jag alltid tänker på en stund när jag är där. Han passerar förbi den här gången också, men han bor i andra änden av vedboden, där veden ska hämtas ut och inte här där den skickas in. Slutligen, på en av de sista klabbarna träffar jag en fågel – eller är det ett omen om att det blir en myggtät sommar? Nej, en fågel är det bestämt.

Det är nåt magiskt med manuell vedklyvning. Det kan kanske inte rekommenderas till folk som jag med svajiga axelleder, däremot till andra stressade pappersvändare – av båda könen. Hur många särartsfeminister förblir det efter att ha upplevt den universella tillfredsställelsen när vedklabben ger med sig och visar upp sitt vita innanmäte? Från levande träd till värmande trä – inte utan motstånd men med bibehållen värdighet. Namaste säger jag och fågeln.

Tandborstning med Tranströmer

Jag läser egentligen aldrig poesi, men igår kväll när jag borstade tänderna fick jag för mig att jag skulle ta med mig min Tranströmer-bok, som jag fått på underliga vägar, till sängs. Sen föll det ur mitt minne och jag kom inte att tänka på boken förrän tandborsten kom fram igen i morse.

Som den tandborstpromenör jag är lufsade jag upp på övervåningen och tog fram boken. Medan jag borstade vidare slog jag upp en sida på måfå och läste:

"Skogsparti
På vägen dit smattrade ett par uppskrämda vingar, det var allt. Dit går man ensam. Det är en hög byggnad som helt och hållet består av springor, en byggnad som alltid vacklar men aldrig kan störta. Den tusenfaldiga solen svävar in genom springorna. I spelet av ljus råder en omvänd tyngdlag: huset förankrat i himlen och det som faller, det faller uppåt. Där får man vända sig om. Där är det tillåtet att sörja. Där vågar man se vissa gamla sanningar som annars alltid hålls nerpackade. ..."
Dikten fortsätter men jag vågar mig på att klippa där.

När jag läste mindes jag vad jag drömt under natten: Att vi i familjen var på väg till en stuga som vi skulle bo i ett tag, kanske hade vi hyrt den för en sommarvecka. Den låg soligt och öppet men ändå med skog i närheten. När vi närmade oss stugan såg vi att den var byggd som en del vedbodar är: med ett par centimeters springa mellan varje väggplanka. Man kunde ana stugans innanmäte genom springorna och jag undrade: blir det här så himla bra? När vi kom in förvånades jag över att stugan kändes både frisk och ombonad, ungefär som när myggfönstren sitter i fönstren i vårt hus. Det här kan nog funka ändå, tänkte jag.

Nånting vill jag förmodligen säga mig själv med den här episoden. Jag menar, hur ofta får jag för mig att läsa i en diktsamling? Samtidigt som jag borstar tänderna? En vardagmorgon när alla reflexer är inställda på att detaljpeta i barnens förehavanden? Hur många av Tranströmers dikter handlar om byggnader "som helt och hållet består av springor"? Och hur många av mina drömmar handlar om hus som bra nära stämmer in på den beskrivningen?

Kanske finns en ledtråd i min levande relation till träd, och till ved och vedbodar? Eller så tycker något i mig att jag borde läsa fler dikter och ger mig därför en första liten spelvinst - en sån som så ofta leder vidare. Fler förslag på vad det är jag försöker hinta mig själv om?

Allt du bloggar kan du få...

Idag besökte jag mitt vedtempel igen. Imorgon måste vi ju hålla våra gäster varma (om de inte gör det själva genom pjäxdans i det ouppvärmda glasrummet) och på nyårsdan är det gott att vakna och veta att man inte måste masa sig ut efter ved, om man nu inte skulle vilja.

Jag kan bara konstatera att vedboden nu har blivit välsignad på riktigt, förmodligen sedan jag insåg vad besöken där gör med mig och, inte minst, sedan jag skrev om det här. Denna potenta önskebrunn måste jag använda på ett klokt sätt!

Märkligt förresten hur mycket mina tankar upptas av biutrymmena till mitt hus. Garagesubstitutet som jag försöker förlika mig med, glasrummet som jag vill få färdigt och så kapellet i vedboden.

Vedhanteringens olidliga lätthet

Jag minns min fars kommentarer om min morfar och de andra sega gubbarna i byn där vi bodde. De cyklade så sakta att cykeln enligt alla naturlagar borde ha vält, de lagade bilar och utgödslingsanläggningar med balasnören - och de matade sig igenom den ena vedhögen efter den andra, år efter år. Kapa-klyva-stapla, kapa-klyva-stapla. Erbarmligt långsamt tror jag min far tyckte, irrationellt, utan att göra de där små amatörmässiga tidsstudierna som gör att man flyttar kapen två meter för att slippa några onödiga steg.

Jag minns också när vi köpt hem ett stort bilsläp med färdigklyvd ekved. Jag skulle tjäna pengar genom att kasta in vedträna i vedboden. Jag började energiskt, hade redan räknat hem pengarna och i tanken köpt vad det nu var. Och kroknade förstås snabbt. Märkligt att jag minns det än, blåsorna i händerna och på självklänslan när jag insåg att jag inte skulle orka. Hur jag än kastade var det ju hela tiden så mycket kvar! Långt senare läste jag en intervju med Suzanne Brøgger där hon talade om långsamhetens estetik med koppling till sitt intresse för att brodera. Långsamhetens estetik – ett begrepp som jag inte kunde ta till mig då men förstod att lägga på minnet.

När jag inträder i min vedbod för att fylla 10 vedlådor med 40 vedträn vardera är min ambition att bringa heder åt Suzanne Brøgger och de sega småländska gubbarna. Jag försöker att inte räkna hur många lådor jag har gjort och hur många som är kvar, jag lägger onödig omsorg på att placera vedträna så att de passar in i varann och jag känner harmoni. Så långt allt väl. Men i själva verket är jag som en brat på retreat hos buddistmunkar, eller som Karate Kid innan han lärt sig fånga flugor med ätpinnar. Översteprästinnan Brøgger och hennes halvgudar med snusrand och storväst menade aldrig att man i det fördolda skulle förlusta sig så som jag gör – med en massa intensivt tänkande. I vedboden tänker jag nämligen: på bröllopstal, föredrag, svåra samtal, födelsedagsverser, strategiska idéer, anställningsintervjuer och blogginlägg. Inte efter måste utan efter lust.

Vedboden har vid det här laget blivit alldeles laddad med läckande associationer och ratade rim. Varje gång jag kliver in slår jag till exempel skallen i minnet av en kollega från förr. Vi ledde ett projekt ihop. Projektet krävde en del tid i vedboden för att bli bra och kollegan var en sann glädje att arbeta med. Dessutom försökte jag ringa honom en gång strax innan jag gick ut och hämtade in ved, jag tror det var då han fastnade.

Jag överväger ibland att försöka klättra uppför stegen mot den långsamma estetikens nirvana och försöka sluta tänka när jag plockar min ved. Du vet ”låta tankarna flyta förbi som moln på himlen”. Sorry, Suzanne, men jag tror jag nöjer mig med att tillhöra fotfolket i den här sekten – jag är inte beredd att avstå tankefrosseriet i vedboden. Och på det här viset kommer veden faktiskt in.