Jag minns min fars kommentarer om min morfar och de andra sega gubbarna i byn där vi bodde. De cyklade så sakta att cykeln enligt alla naturlagar borde ha vält, de lagade bilar och utgödslingsanläggningar med balasnören - och de matade sig igenom den ena vedhögen efter den andra, år efter år. Kapa-klyva-stapla, kapa-klyva-stapla. Erbarmligt långsamt tror jag min far tyckte, irrationellt, utan att göra de där små amatörmässiga tidsstudierna som gör att man flyttar kapen två meter för att slippa några onödiga steg.
Jag minns också när vi köpt hem ett stort bilsläp med färdigklyvd ekved. Jag skulle tjäna pengar genom att kasta in vedträna i vedboden. Jag började energiskt, hade redan räknat hem pengarna och i tanken köpt vad det nu var. Och kroknade förstås snabbt. Märkligt att jag minns det än, blåsorna i händerna och på självklänslan när jag insåg att jag inte skulle orka. Hur jag än kastade var det ju hela tiden så mycket kvar! Långt senare läste jag en intervju med Suzanne Brøgger där hon talade om långsamhetens estetik med koppling till sitt intresse för att brodera. Långsamhetens estetik – ett begrepp som jag inte kunde ta till mig då men förstod att lägga på minnet.
När jag inträder i min vedbod för att fylla 10 vedlådor med 40 vedträn vardera är min ambition att bringa heder åt Suzanne Brøgger och de sega småländska gubbarna. Jag försöker att inte räkna hur många lådor jag har gjort och hur många som är kvar, jag lägger onödig omsorg på att placera vedträna så att de passar in i varann och jag känner harmoni. Så långt allt väl. Men i själva verket är jag som en brat på retreat hos buddistmunkar, eller som Karate Kid innan han lärt sig fånga flugor med ätpinnar. Översteprästinnan Brøgger och hennes halvgudar med snusrand och storväst menade aldrig att man i det fördolda skulle förlusta sig så som jag gör – med en massa intensivt tänkande. I vedboden tänker jag nämligen: på bröllopstal, föredrag, svåra samtal, födelsedagsverser, strategiska idéer, anställningsintervjuer och blogginlägg. Inte efter måste utan efter lust.
Vedboden har vid det här laget blivit alldeles laddad med läckande associationer och ratade rim. Varje gång jag kliver in slår jag till exempel skallen i minnet av en kollega från förr. Vi ledde ett projekt ihop. Projektet krävde en del tid i vedboden för att bli bra och kollegan var en sann glädje att arbeta med. Dessutom försökte jag ringa honom en gång strax innan jag gick ut och hämtade in ved, jag tror det var då han fastnade.
Jag överväger ibland att försöka klättra uppför stegen mot den långsamma estetikens nirvana och försöka sluta tänka när jag plockar min ved. Du vet ”låta tankarna flyta förbi som moln på himlen”. Sorry, Suzanne, men jag tror jag nöjer mig med att tillhöra fotfolket i den här sekten – jag är inte beredd att avstå tankefrosseriet i vedboden. Och på det här viset kommer veden faktiskt in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar