Så skrynklar jag min egen hjärna

Nej, jag är inte mycket för nyårslöften men det händer att jag ger mig själv små utredningsuppdrag, inte minst efter sommarsemestrar och julledigheter. En sida i almanackan viks åt problemformulering och frågeställningar, framgångs­faktorer och åtgärdspunkter. Senare fylls det på med uppföljande och utvärderande kommentarer. En självhjälpsbok med de här handfasta råden skulle ge mig akut andnöd och tyngd över bröstet, men när jag har hittat på det själv går det bra. Ännu ett försök att leka kontor med känslolivet.

Nu är jag i tänka-över-fasen igen och börjar då funderar på om metoden alls har funkat hittills. I almanackan hittar jag två exempel att utvärdera: karriärfunderingarna för 2-3 år sedan och vikt- och träningsöversyn något år senare. Och, jo, jag har bytt jobb och hittat min övergripande ledstjärna i karriären: så roligt, utvecklande och välbetalt som möjligt men utan att kosta semesterfrid, samvete eller möjligheten att jobba deltid. Vikt och hälsa är också bättre än någonsin. Där siktar jag mot stjärnorna – att kunna tälta som 70-åring, om jag vill – och känna mig snygg på vägen dit. Ledstjärnorna har alltså varit användbara. Däremot har de konkreta metoderna jag har skrivit ner ganska sällan varit de jag sedan har använt, lösningarna har kommit från andra håll.

Nu hoppas jag att principen själv är bäste terapeut kan prövas på en mer komplex fråga med många beroende variabler: Hur ska jag disponera 2009 och balansera alla olika ambitioner och förutsättningar?

• Jag vill att vi kommer framåt med glasrumsbygget (isolering, målning mm återstår).
• Min 10-åring säger att jag varit ovanligt sur den här hösten – som jag själv ser som en riktig höjdarhöst. Vet inte om hennes bild beror på henne eller mig. Jag har inte ambitionen att vara ständigt mentalt on-line för barnen, men jag vill ge mig tid att möta dem och njuta av deras sällskap innan de drar vidare - "slippin' through my fingers".
• Det här bloggandet är jättekul, men hur passar egen intellektuell tid in i pusslet som nu börjar framträda? Visst vore det lite roligt om fler läste, men vad skulle vi göra om intresset faktiskt blev större?

Några embryon till åtgärder eller kanske ambitioner på lägre nivå som kan fungera som smörjmedel för de andra större:

• Lite bättre ordning hemma minskar irritationsmomenten. Återinföra kvällsundanplockarrundan som vi hade när barnen var mindre kan vara ett sätt.
• Shoppa mindre och mer ansvarsfullt har jag redan bestämt mig för, och börjat med. Ger mer pengar till glasrumsinvesteringar och tid till allt möjligt.

Så. Nu stoppar jag in allt detta i den mentala mixern, fylller på allteftersom och ser om det kommer ut en ledstjärna och några strategier den här gången också. Isåfall är det kanske dags att skriva en självhjälpsbok - med bifogad defibrillator.