Mina besvärjelser om det bohemiska hemmet klarar inte vilket motstånd som helst. En dag med humör och novemberväder i sumphålsklass ser jag plötsligt vårt containerförråd/garagesubstitut i all sin sjaskighet. Snipiga damen inom mig pekar med sitt vassa finger och deklarerar att detta inte är bohemiskt, detta är sånt som grannar klagar på i lokaltidningen. Och det gör dom rätt i!
Snipiga damen smular sönder min försvarsmur och får modet att sjunka. Vi – särskilt jag – är ju hopplöst dåliga på att göra färdigt saker (så att vi skulle kunna börja bygga garaget)! Vad är det för fel på oss som inte på dessa åtta år kommit loss och byggt ett garage/förråd till vårt hus?
Talar med mannen. Beskriver min syn på mig själv som en dålig avslutare, en som snarare saktar in än spurtar de sista stegen före mål. Han ställer kloka frågor, coachar istället för att komma med Lösningar. Sakta kravlar jag mig upp ur sumphålet. Kanske är jag inte en så usel avslutare ändå, utan mer av en sjujäkla startare, dessutom gift med en likadan. Och vi startar sällan något för grannfridens skull, oftare för själsfriden. Inte konstigt att det finns lite ärenden i balansen. För att citera mannen: det är många viljor i baljan.
Vårt ickegarage är i själva verket ett väl maskerat monument - en installation - över vår företagsamhet och vår förmåga att prioritera det vi tycker är viktigt. När jag hämtar cykeln där i morgon bitti ska jag tänka på all tid jag inte ägnat åt att riva förråd och bygga garage, jag ska tänka på skidsemestrarna, paddelturerna, 40-årsfesterna och de långsamma lördagsfrukostarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar