Jag läser egentligen aldrig poesi, men igår kväll när jag borstade tänderna fick jag för mig att jag skulle ta med mig min Tranströmer-bok, som jag fått på underliga vägar, till sängs. Sen föll det ur mitt minne och jag kom inte att tänka på boken förrän tandborsten kom fram igen i morse.
Som den tandborstpromenör jag är lufsade jag upp på övervåningen och tog fram boken. Medan jag borstade vidare slog jag upp en sida på måfå och läste:
"Skogsparti
På vägen dit smattrade ett par uppskrämda vingar, det var allt. Dit går man ensam. Det är en hög byggnad som helt och hållet består av springor, en byggnad som alltid vacklar men aldrig kan störta. Den tusenfaldiga solen svävar in genom springorna. I spelet av ljus råder en omvänd tyngdlag: huset förankrat i himlen och det som faller, det faller uppåt. Där får man vända sig om. Där är det tillåtet att sörja. Där vågar man se vissa gamla sanningar som annars alltid hålls nerpackade. ..."
Dikten fortsätter men jag vågar mig på att klippa där.
När jag läste mindes jag vad jag drömt under natten: Att vi i familjen var på väg till en stuga som vi skulle bo i ett tag, kanske hade vi hyrt den för en sommarvecka. Den låg soligt och öppet men ändå med skog i närheten. När vi närmade oss stugan såg vi att den var byggd som en del vedbodar är: med ett par centimeters springa mellan varje väggplanka. Man kunde ana stugans innanmäte genom springorna och jag undrade: blir det här så himla bra? När vi kom in förvånades jag över att stugan kändes både frisk och ombonad, ungefär som när myggfönstren sitter i fönstren i vårt hus. Det här kan nog funka ändå, tänkte jag.
Nånting vill jag förmodligen säga mig själv med den här episoden. Jag menar, hur ofta får jag för mig att läsa i en diktsamling? Samtidigt som jag borstar tänderna? En vardagmorgon när alla reflexer är inställda på att detaljpeta i barnens förehavanden? Hur många av Tranströmers dikter handlar om byggnader "som helt och hållet består av springor"? Och hur många av mina drömmar handlar om hus som bra nära stämmer in på den beskrivningen?
Kanske finns en ledtråd i min levande relation till träd, och till ved och vedbodar? Eller så tycker något i mig att jag borde läsa fler dikter och ger mig därför en första liten spelvinst - en sån som så ofta leder vidare. Fler förslag på vad det är jag försöker hinta mig själv om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar