Moloken och måttligt kapabel

Sitter här och är lite moloken. Hur ofta använder man förresten det ordet? Får inte min dos av bekräftad, behövd och kapabel misstänker jag, men vet inte riktigt vad som fattas. Känner mig lite … ensam. Omotiverat ensam – eller är det att jag känner mig omotiverat tillsammans annars? Kanske är det när jag inte kan formulera vad som fattas mig som jag blir ensam. Om jag inte själv begriper kan jag inte förklara för andra och då kan de inte heller stötta mig så som de annars brukar.

Kapabel… jag tror det ligger något där. Jag tror jag är bra på att tycka mycket är roligt, på jobbet till exempel. Man jag är inte så bra på att ta itu med det som faktiskt blir kvar i tråkigthögen, det jag inte lyckas engagera mig i. Några såna mindre men påtagliga surdegar finns på mitt skrivbord och att inte hantera dem sabbar min känsla av att vara kapabel.

Här skulle lite bita-ihop vara en tillgång, men det är inte min starka sida. Inte fysiskt heller faktiskt; mina övre och nedre framtänder har aldrig mötts, men det är kanske inte övertygande argument för att slippa slutföra vissa saker på jobbet? Bättre bryta ihop än bita ihop är namnet på en Facebook-klubb jag var snabb att gå med i när jag hörde talas om den. Men värre ändå är nog att bara gå runt och sucka, som jag gör nu.