Pyspunka på själen

Äntligen har jag ruvat färdigt på ett blogginlägg om att må lite dåligt, om att ha ett sipprande läckage på självkänslan, eller är det självförtroendet? När flyktinstinkten triggas av småsaker som jag vet att jag klarar, och klarar bra. Inte så att jag faktiskt flyr, eller att något syns utanpå. Nej, vid såna här tillfällen erkänner även jag att det finns en poäng med att ha ett skal, en autopilot, som inte går med på att gömma sig under filten i soffan utan gör det som ska göras. Strax klingar ångesten av, återgår till ett stilla gnagande skoskav – till nästa oförutsägbara tillfälle.

Så har det varit nu några månader, och jag har haft svårt att blogga om det. För att inte visa fram en sämre sida för andra? Tror faktiskt inte det: Jag tänker ta mej sjutton inte känna mig dålig för att jag går omkring och känner mig dålig. Vid sådan dubbelbestraffning ger jag genast mig själv smäll på fingrarna! Men visst, jag hade nog inte skrivit det här om jag inte anade hur många jag delar känslan med – känslan av att skalet visserligen rör sig och gör det mesta som ska göras, men att det finns ett glapp, ett hålrum som ger skav på innanmätet. Att jag inte har skrivit mer beror snarare på att jag skriver i huvudsak för min egen skull, och om det jag (försöker) skriva inte ger mig någon lättnad, ens i skrivögonblicket, då blir det helt enkelt inte slutfört. Särskilt inte i en period av lätt prestationsfobi.

Men funderar gör jag ju förstås, söker svar och strategier; inte för att jag är handlingskraftig och stark, utan för att jag är en desperat välmåendeberoende. Vägskyltarna jag hittar pekar som sagt åt två olika håll: ”Ta-kontroll-över-dina-känslor-med-tanken” och ”Släpp-kontrollen-och-lev-ut-din-känsla”. Snubblar över begreppet NLP, neurolingvistisk programmering, tillräckligt många gånger för att låna en bok i ämnet. Mental träning, kognitiva och språkliga knep, målbilder – en representant för den förstnämnda skolan ovan, en tankevärld som kan komma till nytta.

Känslans makt, å andra sidan, slår till med full kraft en sen trött kväll i trygg famn: Jag övermannas av ensamhet och rädsla inför att snart bli äldre än min mamma blev. ”Now you’re on your own.”, säger spökrösten i mitt inre. Det som jag trodde att jag var hela tiden, jag som tycker mig ha saknat en levande kontakt med minnena av min mamma. Jag har delvis varit henne istället – lik henne till röst, utseende och sätt, men med min egen agenda. Inte konstigt kanske ändå om min inre kompass blir villrådig när den färdiglagda rälsen inte sträcker sig längre än ett drygt år framåt i tiden.

En förenande länk mellan de båda vägarna verkar vara meditationen. Något som jag länge har tyckt att jag borde göra, men nu faktiskt känner ett sug efter. Ett tomrum på fem-sju minuter som får bli hur fullt det vill av tankar och distraktion, men som bara finns till för sin egen skull, som inte ska någonstans. Som inte ska någonstans – dit ska nog jag lite oftare, oavsett hur jag mår. Vart går du när din själ har pyspunka?

Trögt

Det känns som om jag kör med handbromsen i. Kanske är meningen att jag ska få syn på något som jag annars skulle ha missat.

Murmeldjur på besök

I min mage bor sedan någon vecka ett murmeldjur som bara vill rulla ihop sig och sova. Inte vara utåtriktad, inte prestera. Inte vara vuxen kanske? En annan teori: För mycket månad kvar i slutet av pengarna brukar man säga. Är detta ett utslag av för många arbetsdagar i slutet av vårorken?

När det gäller staplande av hypoteser är jag mig i alla fall lik även när jag är moloken. Det är typiskt mig i många lägen, men ändå ett tecken på hur ovanligt det här tillståndet är för mig. Jag inser hur stor del av tiden jag gör det jag gillar och gillar det jag gör, möter och möts för fulla segel. Jag tänker med en ödmjuk munkbugning på den som bär betydligt tyngre varelser i bröstet över längre tid, men ändå tar sig upp ur sängen och gör det man tycker behöver göras för sig själv och andra. Och som måste tycka att såna som jag är rätt påfrestande.

Jag tycker det känns bäst att se med sympati på min tillfälliga inneboende. Jag tror inte hon kan schasas ut, hon måste vilja lämna själv. Kanske är det en säsongsgäst? Visst har hon varit här förut i maj? Min mamma dog en solig och klar majdag. Åter till min första hypotes – inte vilja vara vuxen. I maj för 22 år sedan tog jag ett stort och helt ofrivilligt steg mot att bli vuxen. Inte det första men garanterat det tyngsta. Är det det som söker sig till ytan?

Whatever, säger murmeldjuret. Kan vi inte sova nu?

Moloken och måttligt kapabel

Sitter här och är lite moloken. Hur ofta använder man förresten det ordet? Får inte min dos av bekräftad, behövd och kapabel misstänker jag, men vet inte riktigt vad som fattas. Känner mig lite … ensam. Omotiverat ensam – eller är det att jag känner mig omotiverat tillsammans annars? Kanske är det när jag inte kan formulera vad som fattas mig som jag blir ensam. Om jag inte själv begriper kan jag inte förklara för andra och då kan de inte heller stötta mig så som de annars brukar.

Kapabel… jag tror det ligger något där. Jag tror jag är bra på att tycka mycket är roligt, på jobbet till exempel. Man jag är inte så bra på att ta itu med det som faktiskt blir kvar i tråkigthögen, det jag inte lyckas engagera mig i. Några såna mindre men påtagliga surdegar finns på mitt skrivbord och att inte hantera dem sabbar min känsla av att vara kapabel.

Här skulle lite bita-ihop vara en tillgång, men det är inte min starka sida. Inte fysiskt heller faktiskt; mina övre och nedre framtänder har aldrig mötts, men det är kanske inte övertygande argument för att slippa slutföra vissa saker på jobbet? Bättre bryta ihop än bita ihop är namnet på en Facebook-klubb jag var snabb att gå med i när jag hörde talas om den. Men värre ändå är nog att bara gå runt och sucka, som jag gör nu.