Låt tusen blommor blomma!

Under Kvinnofestivalen där jag deltog i juni talades det under en workshop om värdet av att uppskatta människors olikheter - som en bukett vackra blommor ifrån ängen eller trädgården. Vid den stämningsfulla avslutningsceremonin såg jag mig omkring och upplevde hur den där blomsterängen manifesterades i form av en massa vackra klänningar i olika färger och mönster omkring mig. Bilden etsade sig fast på näthinnan.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: trots uppskattningen av originalitet och individualitet i universitetsvärlden där jag jobbar, upplever jag med jämna mellanrum en inskränkthet och snäva perspektiv, att olikheter inte uppskattas eller tas till vara på. Det talas till exempel ofta om att adjunkter (som inte har disputerat) på sikt måste ersättas av lektorer eller att bara vissa typer av forskning duger i fina salongen.

Just därför blir jag så glad av ett inslag i senaste numret av tidningen PS! (7/09, där det för övrigt även finns en artikel om två småländskor som gjorde 40-årskalaset till en tidsfest och nu bloggar om livet och tiden...). Det handlar om att det finns olika typer av drivkrafter i karriären, och att en bra arbetsplats ofta kännetecknas av att ha anställda med olika sorters bränsle i tanken.

Forskning på området har identifierat fyra olika mönster:

- experten som fokuserar på kunskap och expertis och allra helst blir kvar vid sin läst
- den linjära som strävar uppåt mot makt och inflytande
- utvidgaren som gärna bygger vidare inom närliggande områden
- episodikern som rastlöst hoppar från det ena jobbet eller uppdraget till det andra

Alla sägs vi ha spår av varje mönster i oss, men det går ofta att identifiera ett som mer framträdande än andra. Själv känner jag nog mest igen mig hos utvidgaren och kanske experten, och minst i den linjära. Chefsjobb och professurer är något som jag sedan länge bestämt mig för att hålla mig långt borta ifrån!

Det betonas att mönstren bör ses som styrkor och att ingen av dem är bättre eller sämre än någon annan, även om många arbetsplatser som - liksom min - har snäva perspektiv. Och som individ kan du ha nytta av att identifiera just din mest framträdande drivkraft: "Förstår du inte dina egna motiv är det lätt att fatta fel beslut. Du följer normen och tar chefsjobbet istället för att lyssna till din inre röst. Då kan den bästa läkaren, journalisten eller teknikern bli den sämsta chefen - frustrerad och misslyckad." Om du däremot inser vad som driver dig - och kollegorna - flyter samarbetet ofta mycket bättre.

Låt tusen blommor blomma!

Kvinnofestivalen 4: om tankekraft

En workshop jag deltog i under Kvinnofestivalen handlade om affirmationer och visualisering, helt enkelt om att föreställa sig sådant man vill uppnå - i ord eller bild. Vår kursledare Anne beskrev hur såväl kursgården hon nu driver som mannen hon driver den tillsammans med är resultat av hennes tankekraft (självklart i förening med hennes egna handlingar). Vi avslutade workshopen med att skriva och illustrera varsin affirmationstavla. Flum, flum, tänker du nog, men kom då ihåg att detta med tankens förmåga är en viktig komponent inom t.ex. idrottspsykologi. Själv har jag affirmerat och visualiserat under många år.

Det började med en bok jag fick av en god vän: Kreativ visualisering av Shakti Gawain (flumvarning!). Den boken, tillsammans med diskussioner med min vän som affirmerat ett bra tag, fick mig att också försöka. Med facit i hand kan jag idag konstatera att i stort sett allt som jag har affirmerat och visualiserat har uppnåtts: exempelvis är mitt drömhus på landet, min man och mina två yngsta barn (plus den lilla som är på väg) sådant som jag har beskrivit i mina affirmationer.

Visualisering handlar om att föreställa sig sina önskningar i bild, konkret, t.ex. i form av en teckning eller ett fotografi, eller bara som en tavla i huvudet. När jag för ett antal år sedan drabbades av cancer arbetade jag mycket med visualisering. Jag bad min äldsta dotter, som är duktig på att teckna, att hjälpa mig med två bilder. Den ena föreställde mina sjuka celler och hur de bekämpades och besegrades av mitt immunförsvar. Den andra föreställde mig själv, i en sommarklänning liggande i vår hängmatta med en rund mage - min högsta önskan var ju att bli så frisk att vi skulle våga skaffa fler barn. Jag tittade mycket på bilderna och föreställde mig dem inombords varje gång jag var ute och promenerade med vår hund - samtidigt som jag affirmerade om att bli frisk och stark igen. Hur mycket mina affirmationer och visualiseringar påverkade förloppet kan jag förstås inte uttala mig om, men ett och ett halvt år efter cancerbeskedet låg jag där i hängmattan, med min sommarklänning och en växande mage. Och jag är fortfarande frisk, fem år efter den sommaren.

Jag har också arbetat med en form av visualisering som jag inspirerades till efter att ha läst boken The Secret av Rhonda Byrne (extremt mycket flumvarning!). Här handlar det om att göra sig en tavla eller karta med foton eller teckningar på de olika saker man drömmer om. När jag letade bilder på internet och klippte och klistrade ihop min tavla för något år sedan var den första och viktigaste bilden (och också den som kändes mest ouppnåelig just då) ett fjärde barn. Nu är det på väg!

När man affirmerar sägs det vara viktigt att man föreställer sig att det man vill uppnå redan har inträffat; man ska alltså inte uttrycka sig i termer som "Jag hoppas att..", "Jag vill ..." eller "Jag önskar...". Just nu lyder mina affirmationer (som jag ständigt förändrar och utvecklar):

* Jag är frisk och stark och trygg!
* Jag duger precis som jag är!
* Jag har en arbetssituation där jag kan vara i balans och leva enligt mina ideal!
* Allt vi behöver kommer till oss!

Förändringsfokus ligger framförallt på hoppet om bättre självkänsla och en mer meningsfull och balanserad arbetstillvaro. I övrigt handlar det om att befästa och förstärka sådant som jag redan har. Och jag tror på att mitt arbete med tankar och bilder gör skillnad - så får du tro vad du vill.

Kvinnofestivalen 3 - att se varandra i ögonen

Hur ofta ser du någon du känner - eller någon du inte känner - i ögonen riktigt djupt och länge? Under Kvinnofestivalen i Mundekulla gjorde vi flera övningar där vi tränade på att hålla kvar någons blick en längre stund. Under en cirkeldans med en enkel sång som vi snabbt lärde oss, mötte vi kvinna efter kvinna, sjöng om hennes skönhet och tittade henne samtidigt djupt in i ögonen under sången.

Ovant och kanske lite genant kändes det i början - med alla dessa okända kvinnor - men efter en stund på ett helt annat sätt: varmt, innerligt, kärleksfullt. Det blev stunder av intensivt medveten närvaro, och det jag tar med mig från övningarna är känslan av att verkligen vara nära en annan människa, att finnas där helt och hållet för hennes skull. Det är så lätt att vara någon annanstans i tanken, att bara lyssna med ett halvt öra, att samtidigt pyssla med något annat. Särskilt viktigt känns det att försöka vara mer närvarande tillsammans med min familj och närmaste vänner, men även med mer flyktigt bekanta och helt okända personer jag möter tror jag att uppmärksamhet och närvaro kan bygga viktiga broar, och få medmänniskor att känna sig betydelsefulla. Alla behöver vi bli sedda och lyssnade till!

Kvinnofestivalen 2 - ett meddelande om ändrad riktning

Under förra helgens Kvinnofestival kom många tankar och insikter fram i mötet med mig själv och andra kloka kvinnor. Den troligtvis viktigaste för mig handlar om det där som ligger och gnager i mig som en liten liten sten mot kläderna i tvättmaskinen: jag behöver förändra min arbetssituation. Medan andra kvinnor pratade om andra förändringar i livet kände jag att jag är där jag vill vara i så gott som alla andra sammanhang. Mycket har redan gjorts även på jobbfronten; jag har idag ett helt annat förhållningssätt till mitt arbete än tidigare. Ändå är det något som inte stämmer: "Här står livet i farstun så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör", sjunger Winnerbäck och jag känner att han sjunger mig rakt in i hjärtat.

I vintras gick jag hos en jobbcoach för att komma fram till om jag skulle stanna kvar i den akademiska världen, om jag skulle lämna den helt eller om jag skulle försöka kombinera jobbet där med något annat. Vi kom fram till att det tredje alternativet nog passade mig bäst i nuläget. Det finns mycket i mitt arbete som jag gillar: friheten, skrivandet, att kunna göra skillnad och få människor att växa. Samtidigt finns det så mycket som jag ogillar och som jag varit inne på förut: framförallt prestationspressen, konkurrensen och somliga kollegors snäva perspektiv.

I Mundekulla blev det tydligt för mig att jag vill verka i sammanhang som det jag mötte under festivalen, bland öppna, vänliga människor som både delar med sig och tar till sig utan hämningar och utan konkurrenstänkande. Många små frön har börjat gro, och jag har kommit fram till att min föräldraledighet nästa år ska få bli en tid för eftertanke kring vad det är jag egentligen vill göra. Känner att jag kan vila lugnt i den planen, jobba enligt min good-enough-princip i höst och se tiden an.

Kvinnofestivalen 1 - lugn, inspiration och nya insikter

I helgen som gått övergav jag familjen och åkte alldeles ensam på Kvinnofestivalen i Mundekulla, en kurs- och retreatgård oerhört vackert belägen mitt i den småländska utvandrarbygden. Fast ensam var jag förstås inte länge. Här delade jag djupa samtal, skratt och tårar med fyrtio andra kvinnor mellan tjugo och sextio. Tänk att man utan att någonsin ha träffats förut kan komma så nära varandra på så kort tid. Samtidigt kände jag det behov som alltid infinner sig när jag vistas bland många människor - att emellanåt få gå undan och vara helt för mig själv. Eftersom jag bestämt mig för att tälta var det inget problem att ta ansvar för behovet att dra sig tillbaka.

Festivalen bjöd på inspirerande föredrag och workshops om bl.a. tankekraft, kvinnocirklar, självkärlek och pilgrimsvandring längs den berömda El Camino de Santiago. Vi yogade, mediterade, dansade frigörande dans, sjöng och åt massor av god, hemlagad vegetarisk och ekologisk mat. Tack Anne, för att du förverkligade din dröm och startade Mundekulla! Du är en stor inspirationskälla för alla oss andra som fortfarande mest drömmer... Tack Anna, Lina och Mona för minicirkeln där vi alla delade våra innersta tankar och fick mycket starka upplevelser tillsammans!

Vid den vackra avslutningsceremonin fick vi alla säga något om vad vi hade fått med oss. Min slutsats var att mina förhoppningar om att helgen skulle bjuda på lugn, inspiration och gemenskap har infriats till fullo, och jag hoppas att kunna återvända till Mundekulla många fler gånger i mitt liv, gärna med nära och kära - eller som nu, ensam och öppen för nya kontakter. Så mycket som jag har fått med mig den här helgen så borde det räcka till minst tio blogginlägg till. Alltså - to be continued...