Här på Livstid lever jag ut mitt metaformissbruk utan hämningar. Nu har jag hittat ännu en darling som jag inte tänker döda: Jag samlar på livets parenteser. Tillfällena där jag gör precis som texten i en parentes – stannar upp, byter tempo, tittar på det som finns därutanför med lite distans och från helt annat håll. Innehållet i parenteser för sällan handlingen framåt men är nog så intressanta, på ett nyttobefriat vis. Och samtidigt är de inbäddade i sitt sammanhang och följer med i flödet.
En sån vecka har jag haft. Gräsänka som efter en dag på arbetet vabbat resten med lagom sjuka barn, få dåliga jobbsamveten, fint väder, meditativa möten med linoljefärg och fönstersnickerier. Kontakten med vuxna människor har begränsat sig till goa små Facebook-hälsningar och två telefonsamtal då mannen råkat befinna sig i mobilmasters närhet. Min kontakt med barnen har varit tätare; hålla panna, dela säng, hämta blåbärssoppa, stoppa om, truga mat. Och hela tiden ett långt oavbrutet samtal med mig själv.
Förvånas över att lappsjukan hållit sig undan, ett tecken på en riktigt bra parentes. Imorgon ska jag plötsligt föreställa yrkeskvinna igen. Säga kloka saker, rynka bekymrat på pannan, styra och ställa. Prata i telefon och skriva dator och sånt som minsta unge vet att man gör på ett kontor. Det blir jättebra, och de där fluffiga dagarna när tiden stod nästan stilla guppar iväg bort mot horisonten.
1 kommentar:
Fint skrivet. Jag får panik på såna dagar. Svårt att hantera men det gjorde du bra!
Skicka en kommentar