När andan faller undan

Det är mycket nu – vem höjer på ögonbrynen? Samtidigt börjar marginalerna tunnas ut av höstmörkret och oxveckorna och summan av alltihopa. Häromhelgen vaknade jag på lördagmorgonen och kände att orken inte fanns där och inget var riktigt kul. Känslan av koll var försvunnen. Inte för att kollen egentligen var sämre än vanligt, utan för att min toleransnivå var lägre. Trouble overload som jag skrivit om tidigare, bara det att om det infaller 8.30 en lördagsmorgon är omedelbar sänggång inget bra handlingsalternativ.

Helgen blev småknölig rätt igenom, men jag kom på att jag använde ett antal strategier som bidrog till att det inte blev värre:

- Ett långsamt, djupt andetag varje gång en överfylld diskbänk eller något annat naggade min sinnesro i kanten.

- Korta skärpedjupet i det jag gör så att allt utanför absoluta fokus blir blurrigt och slutar störa.

- Göra något som reparerar känslan av koll och kapacitet – utan att bli ett straffarbete. Jag satte mig och rensade igenom årets bilder på datorn, ett gammalt samvetsgnag. Roligt, inte minst när barnen bänkade sig runt mig fnissade åt årets värsta spexarbilder.

- Fylla huvudet med annat. I det här fallet blev det en hastigt bokad teaterbiljett till Anna Vnuk och Lo Kauppis Riksteaterföreställning på söndagkvällen. Förlossningsbalett och feminism-ståupp – det var något annat för min hjärna att knåda.

- Skapa lite extrautrymme någonstans. Lyckades få till en ledig dag i den efterföljande veckan, som sedan visserligen blev en vaccin-vabbardag, men nästan lika vilsam för det.

Bara det att jag kunde räkna till fem olika strategier för att hantera situationen gjorde att känslan av koll repade sig lite grann.

Sen tror jag det fanns ett annat syfte med upplevelsen: Jag fick en liten näsknäpp som sa mig att jag ibland inte är så empatisk när Mannen tycker det är för mycket i rörelse runt oss. Det händer att det långt inuti hörs ett småländskt ”amen skääp te daj”, eller att ett överseende leende lurar i vassen. Så vill jag inte bli bemött när jag har råkat ta en överdos av livets låtsasmåsten, och det ska inte han heller behöva vara med om.