Jag tror jag är för klen för att gå in i väggen, jag är för dålig på att bita ihop helt enkelt. Och så har jag ofta en förmåga att leta rätt på dörrhålen istället, och använda dem. Men de senaste veckorna har min vanliga precision saknats. Jag prickar fortfarande "vardagsrummets" dörrhål, men kommer inte alltid helt oskadd därigenom.
De små vardagsmissödena får löjligt stora proportioner - precis som när man slår tårna i en tröskel. Tårarna samlas i ögonen och de fula ramsorna i huvudet. Om någon stackars familjemedlem råkar vara i närheten och på något enda långsökt vis kan anses förtjäna en irriterad kommentar så kommer det en.
Mina stresshanteringsstragetier biter, visst, men hållbarheten tycks ha minskat. Effekten rinner av inom en timme och så... Aj faan, kommer jag i närkontakt med ännu en tröskel med samma emotionella ömtå. Såhär års - efter en lång arbetsintensiv höst och inför (eller just nu mitt i) en intensiv juletid är det tätt mellan mina trösklar.
Vad gör jag åt det här då? Började julledigheten med att tillämpa ett tips från julproffset Gaia: att planera in en riktigt lat dag. Känns som att det ökade motståndskraften något. I övrigt bidar jag min tid, och så stjäler jag mig till stunderna här vid snutteburken. Den är min vän.
Om denna tröskelåkomma visar sig vara tydligt säsongsbetonat får jag överväga att koppla in Superskarpa Struktur-Sara i nästa julhelgsplanerande. Jag kan ju sånt om jag vill, men det känns så... professionaliserat. Fast kanske brukar det vara lättare när man inte ägnat varenda helg före jul åt att snickra glasrum? Å andra sidan hjälper det mot de flesta själsliga åkommor att sitta därinne, som vi kan göra nu. I det rummet krymper trösklarna.
De små vardagsmissödena får löjligt stora proportioner - precis som när man slår tårna i en tröskel. Tårarna samlas i ögonen och de fula ramsorna i huvudet. Om någon stackars familjemedlem råkar vara i närheten och på något enda långsökt vis kan anses förtjäna en irriterad kommentar så kommer det en.
Mina stresshanteringsstragetier biter, visst, men hållbarheten tycks ha minskat. Effekten rinner av inom en timme och så... Aj faan, kommer jag i närkontakt med ännu en tröskel med samma emotionella ömtå. Såhär års - efter en lång arbetsintensiv höst och inför (eller just nu mitt i) en intensiv juletid är det tätt mellan mina trösklar.
Vad gör jag åt det här då? Började julledigheten med att tillämpa ett tips från julproffset Gaia: att planera in en riktigt lat dag. Känns som att det ökade motståndskraften något. I övrigt bidar jag min tid, och så stjäler jag mig till stunderna här vid snutteburken. Den är min vän.
Om denna tröskelåkomma visar sig vara tydligt säsongsbetonat får jag överväga att koppla in Superskarpa Struktur-Sara i nästa julhelgsplanerande. Jag kan ju sånt om jag vill, men det känns så... professionaliserat. Fast kanske brukar det vara lättare när man inte ägnat varenda helg före jul åt att snickra glasrum? Å andra sidan hjälper det mot de flesta själsliga åkommor att sitta därinne, som vi kan göra nu. I det rummet krymper trösklarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar