Jag och världen

I senaste numret av Leva (12/09) läser jag om 23-årige Sven Heijbel som genast blir en ny idol. Han bröt en tung släkttradition och tog en paus i sin läkarutbildning för att jobba med att engagera ungdomar i miljö- och klimatfrågor. Idag är han vid sidan av arbetet med sitt företag Wake Up Call klimatambassadör för Världsnaturfonden och just nu förstås på plats på klimatmötet i Köpenhamn.

"Jag vill att alla coacher där ute [...] inser att vi lever i en tid då det inte längre räcker att förverkliga sina egna drömmar. Vi lever i en tid då hela mänsklighetens projekt står på spel", skriver Sven i sin krönika och ger mig först dåligt samvete. Här håller jag på och bloggar om personlig utveckling och privat välbefinnande när jag kanske borde jobba med helt andra och mycket viktigare frågor.

Men så tänker jag ett steg till och funderar på hur många av alla som springer runt i sina ekorrhjul och kämpar med att lägga bitarna till det "omöjliga" livspusslet som överhuvudtaget hinner tänka på någonting annat än just detta. Aldrig någonsin har jag funderat så mycket över miljön som det senaste året, och säkert har det delvis att göra med den ökade uppmärksamheten i media. Samtidigt tror jag att det är just för att jag har satsat på att komma till ro med mig själv och min tillvaro som jag också lite oftare lyckas lyfta blicken bortom min egen lilla sfär och fundera på vad jag kan bidra med för världen och klimatet.

Och även om det finns så oändligt mycket mer att göra så har jag faktiskt kommit en bra bit på väg på ganska kort tid.