Julen och jag

Till skillnad från Maria och Gaia tycker jag emellanåt att julen är lite knölig. Jag hade några år när barnen var små då jag suktade efter att få plocka fram julpyntet, och sedan spisade Jan Malmsjös julskiva i flera dagar. Jag tror det gav med sig när jag skaffade några timerstyrda åretruntlampor till farstun och andra mörka hörn i huset. Då blev varde-ljus-i-fönstren-effekten till jul mindre dramatisk och mysfaktorn jämnare spridd över året. Inget jag ångrar.

Jag tycker egentligen inte att jag är fången i egna och andras julförväntningar mer än jag anser rimligt. Jag accepterar att barnen inte tycker det är okej att bara få en noga utvald julklapp plus en summa att disponera i januarirean. Att hitta på riktigt bra julklappar kan vara kul, men det blir så himla mycket på en gång! Slutet på hösten är tuff redan från början, och även en restriktiv jul tär på min ork i planeringsstadiet, innan de lediga dagarna äntligen trillar in. Dem har jag dock inga som helst problem med!

För mig är det något skumt när alla ska göra samma sak samtidigt, och framför allt känna samma sak samtidigt, som att umgås med sina familjer och vara glada. Varenda människa vet ju att innanför en viss andel av de där varmstrålande fönstren är stämningen en helt annan. Den där skillnaden mellan är och ser ut skrämmer mig mer än en genuint bister situation, som inte låtsas vara något annat. Det skrev jag om förra året vid den här tiden.

Det här går igen i andra sammanhang också - jag har svårt för situationer där känsloprotokollet är skrivet i förväg. Då får jag svårt för att skriva mitt eget. I valet mellan en candlelight dinner och en oväntat passionerad kyss vid diskbänken vet jag vad mitt sinne och minne föredrar. Kanske är det därför jag gillar den här låten så mycket.

PS. Detta är Livstids tvåhundrade inlägg. Så det så. DS