Tack för det jag inte är och har

Jag möter en f.d. kollega som lämnade min arbetsplats för ett antal år sedan, och vi uppdaterar varandra bland annat på jobbfronten. Förenas i att vi båda är någotsånär nöjda, även om det skaver ibland. Innan vi skiljs åt säger han: "Ja, vi bor ju i alla fall inte i Pakistan". Orden går rakt in i hjärtat - mina små bekymmer är ganska futtiga i det perspektivet och jag måste genast göra en ny sorts tacksamhetslista - över sådant jag faktiskt är förskonad från att brottas med:

* Jag lever inte i ett land där varje dag är en kamp för att överleva.

* Jag lever inte i ett land där mina ord censureras om de inte passar dem som styr.

* Jag har inte (längre) en sjukdom som gör att jag kanske snart rycks ifrån mina älskade.

* Jag har inte förlorat ett barn vid födseln och gjort försök efter försök att få donerade ägg att fästa utan att lyckas - som en kvinna i min nära omgivning.

* Jag är inte åttioett år, dement och förtvivlad över att världen omkring mig blir alltmer främmande och obegriplig - som min mamma.

* Jag är inte tjugo år och sitter i en tentasal - som min äldsta dotter gör i skrivande stund.

När jag har gjort det känns det liksom mer okej att drömma vidare.