Att sova tills jag vaknar, utsövd utan väckarklocka, eller tills ett litet varmt pyjamasbarn kryper ner under mitt täcke och lägger sig tätt, tätt intill med armarna om min hals…
Att ta pyjamasbarnets mjuka hand i min, gå ner till bryggan och bara sitta där en stund, se ut över den spegelblanka havsviken och småprata om fåglarna som flyger förbi och fiskarna som gör ringar på vattnet, samtidigt som min syster yogar på en klippa i närheten...
Att bära frukostbrickan ut i trädgården i morgonsolen, till det gistna utemöblemanget under det gamla knotiga äppelträdet, och sitta där med mina älsklingar, länge, länge och njuta av varje klunk och tugga...
Att få uppleva känslan av att det dagliga planerandet och tillverkandet av frukost, förmiddagsfika, lunch, eftermiddagsfika och kvällsgrillning - och till och med avplockning och diskning efteråt - är sällsamt behagliga sysslor, som antingen görs i samspråk med en eller flera familjemedlemmar eller i ensamt majestät, ofta till skön musik eller Sommar i P1…
Att kunna läsa en bok eller lösa korsord hur länge jag vill utan att bli avbruten av telefonen eller av ett trädgårdsland, en husfasad eller en tvättmaskin som önskar min uppmärksamhet…
Att alltid ha någon att prata, promenera, jogga eller bada med om jag vill, men att också ha möjligheten att ta ansvar för mitt emellanåt uppdykande ensamhetsbehov och vara helt för mig själv en stund…
Att inte ha en aning om vilka program som visas på TV, hur statusuppdateringarna på Facebook lyder eller vad favoritbloggarna skriver, men däremot en hel hög av härliga vänner, massor av lekkompisar till barnen och 50 meter till havet…
Sådan är vår familjs årliga semestervecka på en lägergård i skärgården. Ingenstans går jag ner i varv så totalt som här, ingenstans känner jag ett sådant inre lugn. De senaste åren har jag genom träning i att bli mer medvetet närvarande i livet njutit mer än någonsin. När veckan är slut plockar jag ner alla fina stunder i en liten burk att öppna försiktigt en regnblåsig novemberdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar