Glad, gladare... för glad?

Trots allt mitt grubblande över livet är jag ju en ganska glad lax - den där positiva grundtonen vibrerar alltsomoftast. Jag försöker så mycket jag kan att välja glädje, fokusera på det som är bra i livet och skratta mycket - även åt mig själv. En av mina döttrar är också en sån där Glader. Minst varannan dag tycker hon att "det här är den BÄSTA dagen i mitt liv!", och hon har klämt ur sig såna sköna fraser som "Allt är roligt - hallelulija!". Man kan inte annat än glädjas med henne.

Många har sagt att min livsglädje smittar av sig - liksom femåringens gör hos mig. Samtidigt finns det säkert andra som stör sig och tycker att jag är alldeles för käck och positiv, exempelvis i mina statusuppdateringar på Facebook. Gaia refererar till en intressant artikel om hur bland annat "glättiga" statusrader och blogginlägg kan få andra att må extra dåligt. Samtidigt känner jag att jag måste få vara jag - även i cyberspace. Eftersom jag oftare är glad än ledsen blir mina bidrag oftare positiva än neggiga, och jag är oftast ärlig med mitt sinnestillstånd (idag klämde jag exempelvis ur mig en tung FB-suck över en baby som bara vill ammas, inte äta mat, och hänga i bärselen hela tiden - trots att han är sju månader och väger nio kilo). Ska man undvika att visa glädje av rädsla för att såra?