Får man drömma vidare?

Mitt i allt vridande och vändande på livet och tiden funderar jag på vad jag egentligen drömmer om och varför? Jag menar, har jag inte allt redan? En man jag älskar och som är vänlig nog att älska mig tillbaka sedan fjorton år, fyra ganska så ljuvliga ungar, ett fint gammalt hus på landet, ett intellektuellt stimulerande, varierat, kreativt och hyfsat välbetalt jobb och därtill förmånen att få skriva böcker och annat som folk faktiskt vill läsa - allt det där som jag drömt om och visualiserat.

För den som bor i ett land där vardagen handlar om att undvika att bli dödad i krig eller att försöka få ihop tillräckligt med mat till sig själv och sin familj kan tanken på att man skulle kunna vilja få ut ännu mer av livet än det jag har naturligtvis kännas förmäten. Men nu är det ju så att jag lever i en verklighet där i stort sett alla behov på behovstrappan är tillfredsställda. Innebär det att jag ska sluta drömma?

Senaste PS! skriver om att drömmandet är bra för oss. Och en dröm måste inte alltid uppnås för att göra drömmaren gott (se också Mark Levengoods fina funderingar kring detta i ett av mina gamla inlägg). Däremot kan den vara en signal om att något i vårt liv faktiskt behöver förändras. Den som drömmer om att segla jorden runt kanske bara behöver lite mer frihet i livet för att må mycket bättre. Samtidigt bör man vara försiktig med "bäst-före-datum" så att en långvarig dröm inte blir till ett värkande skavsår, en påminnelse om misslyckande och ännu ett prestationskrav. Så låt oss drömma vidare - men med både hjärna och hjärta.