Circle Way – så mycket bättre

Har du sett återträffen av Så mycket bättre? Det tog en stund innan jag kom på varifrån jag känner igen stämningen, den öppna, orädda, varma; skrattet och tårglimtarna. Den lever jag ju själv i varje år, på Circle Way Camp.

Vi tycker ibland att det är svårt att beskriva ”det där vi håller på med i Mundekulla” så att den som frågar kan få den blekaste hint om vad det handlar om. Men nyss gick jag direkt från TV-play-versionen av Så mycket bättre till ordinarie premiärsändning av Stjärnorna på slottet och insåg att båda delar är Circle Way på bästa sändningstid, med några små skillnader.

Likheter

Så mycket bättre och Stjärnorna på slottet vs Circle Way Camp:

• upptåg – spontana och planerade
• samtal 
• sång, musik och dans 
• god mat 
• somrig och vacker omgivning 
• tårar och skratt 
• förunderligt ömsesidigt förtroende 

Skillnader

På Circle Way Camp:

• något enklare boende 
• individuella minuter istället för individuella dagar 
• inga frågor, om du inte öppnar för det 
• ingen solosång – om du inte gärna vill 
• lilla hemmagruppen, men också hela stora gänget 
• inga kameramän, synkningar eller omtagningar 
• alla är lika välkomna – du också!

Livstids julkalender: Se och hör!

Kanske har du fått bilden av mig som en person som bara skriver, och aldrig konsumerar media. Men jag är en ganska stor konsument, dock väldigt sällan av icke-självvalda radio- eller tv-program.

Med andra ord, det är inte ofta jag "hamnar" framför något på tv, förutom när jag hänger med mina ungar framför ett program de gärna vill titta på. Men det mesta ser jag på SvT Play - för att jag verkligen vill.

Samma sak med radio. Jag lyssnar mycket, men inte ofta på något som går i direktsändning. Har blivit en välja-och-vraka-nörd som styr mitt lyssnande till favoritpoddar, som jag konsumerar med stor aptit.

Och - det ska villigt erkännas - det som fångar mitt intresse i mediabruset är (förutom en Ernst-passion som jag vägrar skämmas över) i väldigt hög utsträckning pratprogram.

Här är några av mina favvisar. Kanske är det någon av dem som du missat och skulle kunna vara nyfiken på att provsmaka:

• Sommar och Vinter i P1. Behöver förstås ingen introduktion, för detta måste väl vara det svenska program alla kategorier som vuxit mest i popularitet de senaste åren. Jag älskar att ta del av historier från för mig såväl välkända som helt okända människor, vilka - utan att bli avbrutna - får bjuda på en glimt av sina liv och tankevärldar. Massor av program (från många årgångar) finns att ladda ner, och under jul- och nyårshelgen är det dags för en ny härlig omgång, där lyssnarna som vanligt har röstat fram de Vinterpratare de helst vill höra: Ola Salo, Martina Haag, Hans Rosling, Fredrik Lindström, Bodil Jönsson, Tomas Sjödin, Lasse Åberg och Petra Mede. Jag blir nästan lipfärdig när jag hör den listan... Snacka om förtida uttag på glädjekontot!
• Podden Värvet. Långa (1-1,5 timme) intervjuer av Kristoffer Triumf med människor som nog nästan samtliga har det gemensamt att de arbetar med något de verkligen brinner för. Om man som jag snöar in och envisas med att lyssna på precis alla, i en lång rad efter varandra, kan man bli lite mätt, för det blir en hel del upprepning i frågebatteriet, men samtidigt bär ju varje människa sin historia, sitt perspektiv, sina referensramar, vilket i mina ögon gör det intressant ändå. Att sedan en av mina musikfavoriter Lasse Winnerbäck ger sin enda intervju 2013 i Värvet gör ju inte saken sämre...
• Kropp och själ i P1. Här har jag lyssnat på massor av spännande (stundtals kritiskt granskande) program, på olika teman, alltifrån döden, till mindfulness, till pojkar som skär sig, till yoga, till vår relation till kött. Nu var det ett tag sedan och jag längtar efter att ta mig tid till några hittills olyssnade godbitar om exempelvis demens, bonusföräldrar och relationer präglade av våld. 
• Sommarpratarna på SvT. Tidigare Sommarpratare möts för en dag och samtalar utifrån ett ljudklipp från vars och ens sommarprogram. Det kan säkert upplevas som snuttifierat, men samtalen blir ofta förvånansvärt djupa och berörande, och inte sällan hittas kopplingar mellan deltagarna som de kanske inte själva visste fanns där. 

Idag fick jag tips om ett SvT-program som jag missat helt - trots att det leds av en av mina absoluta favoriter, Anna Lindman (som tidigare gjort Från Sverige till himlen och Annas eviga). Programmet heter Döden, döden, döden och tar upp ett antal olika aspekter av ett ämne som vi pratar så lite om, trots att vi nog alla har funderingar kring det. 

Så, se och hör - låt dig beröras, inspireras och provoceras!  

PS. När det gäller tv-programmen gäller det att vara lite snabb, om du vill titta, eftersom de inte ligger kvar i all evighet som radioprogrammen. 

Livstids julkalender: Tala om TV

I ett samtal kommer vi in på TV-vanor.
A: ”Mina barn, 16 och 14, vill så gärna ha tillgång till fler kanaler att de är beredda att betala allt själva. Jag överväger faktiskt att låta dem få göra det även om jag egentligen inte vill att de ska se på TV3 och TV5. Men TV på rummet blir det INTE.”
B: ”TV3 och TV5 är det enda jag och min dotter tittar på, ofta tillsammans. Och vi har fyra TV-apparater hemma, på tre personer!”
Oj, så olika man kan tycka. Jag vet att jag på många sätt är mer lik A än B: en högskoleutbildad, P1-lyssnande, icke-doku-såpa-tittande människa som bara har TV1, 2 och 4 hemma och som har synpunkter på könsroller och kommersialism på TV och andra håll. (Jag vet också att detta låter otroligt gammalmodigt och snustorrt.) Men just i det här samtalet längtar jag till samvaron i TV-soffan med B och hennes dotter. TV3 och TV5 kan ju vara jättekul!

Och jag undrar: Vad förmedlar man för självförtroende som förälder och tilltro till sina barns tankeförmåga när man förbjuder en 15-åring att titta på TV5? Att det dessutom inte hindrar dem från att göra det är en bisak. Det jag är ute efter är signalvärdet i förbudet.

Och så ner i motsatta diket: När vi pratar vidare om kanaler och TV-apparater pratar person B om att man riskerar att hamna utanför om man inte, som ”alla andra”, har TV på rummet eller hänger med i såporna. Jag hörde samma resonemang för ett tag sen på radio (P1 förstås) om föräldrar som köper märkeskläder till barnen för att de inte ska bli mobbade. För mig var det ett helt nytt sätt att tänka, för föräldrar alltså. Är inte det barnens argument? Som de ska ha i sin arsenal. Och av alla de saker de vill ha – för att alla andra har eller av helt andra skäl – ska vi vuxna ge dem de som vi, inte någon annan, tycker gör mest nytta/minst skada eller det som just den här individen allra helst verkar vilja ha. Vad är vi för förebilder om vi säger, eller ordlöst förmedlar: ”Nu går vi och köper den där jackan så du inte blir mobbad?” Är det inte i själva verket så att den inställningen ökar risken att bli mobbad, minst lika mycket som att vara annorlunda? Vem respekterar den som medvetet försöker passa in? Och hur mycket respekterar hon sig själv?