Livstids julkalender: Tala om TV

I ett samtal kommer vi in på TV-vanor.
A: ”Mina barn, 16 och 14, vill så gärna ha tillgång till fler kanaler att de är beredda att betala allt själva. Jag överväger faktiskt att låta dem få göra det även om jag egentligen inte vill att de ska se på TV3 och TV5. Men TV på rummet blir det INTE.”
B: ”TV3 och TV5 är det enda jag och min dotter tittar på, ofta tillsammans. Och vi har fyra TV-apparater hemma, på tre personer!”
Oj, så olika man kan tycka. Jag vet att jag på många sätt är mer lik A än B: en högskoleutbildad, P1-lyssnande, icke-doku-såpa-tittande människa som bara har TV1, 2 och 4 hemma och som har synpunkter på könsroller och kommersialism på TV och andra håll. (Jag vet också att detta låter otroligt gammalmodigt och snustorrt.) Men just i det här samtalet längtar jag till samvaron i TV-soffan med B och hennes dotter. TV3 och TV5 kan ju vara jättekul!

Och jag undrar: Vad förmedlar man för självförtroende som förälder och tilltro till sina barns tankeförmåga när man förbjuder en 15-åring att titta på TV5? Att det dessutom inte hindrar dem från att göra det är en bisak. Det jag är ute efter är signalvärdet i förbudet.

Och så ner i motsatta diket: När vi pratar vidare om kanaler och TV-apparater pratar person B om att man riskerar att hamna utanför om man inte, som ”alla andra”, har TV på rummet eller hänger med i såporna. Jag hörde samma resonemang för ett tag sen på radio (P1 förstås) om föräldrar som köper märkeskläder till barnen för att de inte ska bli mobbade. För mig var det ett helt nytt sätt att tänka, för föräldrar alltså. Är inte det barnens argument? Som de ska ha i sin arsenal. Och av alla de saker de vill ha – för att alla andra har eller av helt andra skäl – ska vi vuxna ge dem de som vi, inte någon annan, tycker gör mest nytta/minst skada eller det som just den här individen allra helst verkar vilja ha. Vad är vi för förebilder om vi säger, eller ordlöst förmedlar: ”Nu går vi och köper den där jackan så du inte blir mobbad?” Är det inte i själva verket så att den inställningen ökar risken att bli mobbad, minst lika mycket som att vara annorlunda? Vem respekterar den som medvetet försöker passa in? Och hur mycket respekterar hon sig själv?