Nu har det hänt igen: Jag deltar i ett möte där jag känner mig blygsam, fri från hävdelsebehov, rent av tillbakadragen. Och det säger betydligt mer om övriga deltagare än om mig. Jag och en till följer skeendet som åskådare på en tennismatch medan de två övriga jobbar på i något som ska föreställa ett helt vanligt samtal om allt möjligt. Om man bara hört dem kunde man ha trott att de hade två munnar var och högst ett öra. De vill inte varandra illa, tvärtom, men ingen av dem är kapabel att öppna upp en glipa för att faktiskt släppa in det motparten säger och låta det sjunka in innan returen levereras. Synd att jag inte förde statistik på hur stor andel av replikerna som började med ”jag”.Oj, så många gånger jag själv har varit där. Och så många gånger jag kommer att halka dit igen. Ett möte utan möte, ett samtal utan ”sam-”. Bekräftelsebehov, osäkerhet, men också ett kryddmått iver och engagemang, leder så lätt till att man talar utan närvaro, utan att faktiskt kommunicera. Jag känner mig förstås lite nöjd när jag inte dras med i samtal à la kulspruta – jag väljer bort att delta på de premisserna eftersom det inte ger mig något. Gott så. Men, i det här fallet fortsätter det ju ändå, även om just jag ligger lågt, och äter dessutom upp utrymmet för all annan konversation.
Dags för steg 2, från passiv vapenvägrare till aktiv, men konstruktiv, sabotör. Finns det något jag kan göra för att få stopp i kulsvärmarna av utläggningar, kanske få dem att studsa tillbaka till avsändaren och väcka någon annan del av hennes hjärna än talcentrum? What about frontloberna? En hög ambition, jag vet, men något ska jag ju roa mig med medan de snackar.
Resten av mötet och på vägen hem funderar jag över olika strategier. Samtalsgreppet spegling är säkert bekant: att helt enkelt ge tillbaka en sammanfattning av det en person har sagt och se vad som händer. En bra grund, men det känns lite tamt i det här sammanhanget. Om jag prövar att dessutom ladda inlägget med det som alla i samtalet så hett eftertraktar men misslyckas att ge varandra: kvitto på att man är sedd och har tankar och känslor. Hur blir det?
”Det låter som att du är väldigt nöjd med att du löptränar sju dagar i veckan. Så roligt för dig!”
”Jag uppfattar att din arbetsbelastning känns orimligt hög. Skulle du vilja ändra på det?”
”Du berättar om ett väldigt allvarligt snöoväder. Var du rädd när du körde alla de där milen hem mitt i natten med slitna sommardäck?”
Om någon månad träffas vi igen. Till dess ska jag ha en testbar prototyp framme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar