Sitter på Konsums färdtjänstbänk med varuvagnen framför mig, de sista förnödenheterna som behövs dagarna före avresa till julfirarland. I huvudet virvlar jobbtankar ihoptrasslade med oskrivna listor om vad mer som behöver hemmafixas de närmaste dagarna.Stunden blir ett oväntat mellanrum där jag varken förväntas eller kan göra något annat än att passivt invänta skjutsen hem. Passiv, det kanske egentligen är ett vackert ord ? Allt eftersom jag lurar ner andningen från axelnivå till trygga maggropen kan jag börja granska mina vardagsvåndor. Vad vill jag på jobbet egentligen? Hur full blir bilen när vi reser? Får jag styr på mötet imorgon bitti? Hoppas dottern piggar på sig från förkylningen. Ska barnen få varsin julklapp till eller inte?
Jag funderar inte på innehållet, tittar bara på varje mening som när man undersöker en intressant liten manick man håller mellan fingrarna. Och ju mer jag tittar desto mindre blir de visst. Jag lyckas inte alltid glädjas åt allt jag har. Men om jag vänder på det och studerar mina bekymmer smyger sig tacksamheten in bakvägen och säger:
Med såna bekymmer behövs inga glädjeämnen.
1 kommentar:
Härligt!
Skicka en kommentar