Att brinna

"Mamma, igår läste jag en krönika i Smålandsposten som verkligen fick mig att tänka till". (Hm, själv läser jag mest rubriker, och kultursidan i bästa fall. Annars skådar jag mest min egen navel och inte alltid så långt utifrån den.) Min elvaåring, däremot, läser krönikor. Och så lite senare: "Alltså, förlåt mamma men nu måste jag faktiskt svära. Jag blir så JÄVLA arg på alla som säger att det inte spelar någon roll vad LILLA JAG gör för miljön". Hon pratar vidare och det handlar om ekologisk mat, att släcka lampor och så vidare. Och så i kväll, när jag är på bokcirkelträff och hon ringer och gråter för att hon är rädd. Inte för mörkret, som det brukar handla om, utan för klimatförändringen. Så rädd och så ledsen att hon måste krypa ner och lägga sig i min säng för att kunna somna.

Jag drar mig till minnes andra uttryck för hennes starka samhällsengagemang den senaste tiden. Hennes upprörda känslor över genusskillnader - alltifrån klädfärger till leksaker till idén i Anne på Grönkulla som vi läser högt i just nu att en flicka inte skulle kunna vara till samma nytta som en pojke. Indignationen över det heteronormativa konståkningssamhället (som hon inte på något sätt är en del av): Varför finns det en tjejgren, en killgren och en pargren, men ingen gren där man får uppträda tjej-tjej eller kille-kille? Insamlingen hon startade under Musikhjälpen med namnet Bry er!!! 

Denna lilla elvaåring som vi har suckat och stönat över så många gånger, samtalat om och med, skällt och gnällt på - slitit vårt hår i frustration över alla konflikter. Den lilla pirayan med de vassa tänderna, men med ett hjärta som klappar för viktiga saker, för miljön, för människor i världen som inte har det lika bra som vi, för barnen i skolan som hon försöker hjälpa i egenskap av Kompisstödjare. Älskade pirayan min, behåll din glöd genom livet! Den kan ta dig vart du vill och du kan göra skillnad - som kompis, genusvetare eller Greenpeaceaktivist!