En god gråt

Inför fjällresan nästa vecka ska kängorna smörjas. Riggar upp lilla datorn i översta tvättkorgen och sätter igång Nya Klingan, drar snörena ur kängorna och plockar fram bästa lädersmörjan. Så, allt riggat, ska bara ha en trasa också.

Den är smutsig och onödigt stor som smörjtrasa – men också helt omöjlig att ta miste på. Det är resterna av tröjan jag fick i komma-hem-present när mina föräldrar hade varit i Paris på egen semester. Jag kanske var… tolv år? Min mamma hade nog valt den med omsorg, tror till och med det satt ett litet märke i någon söm, med ett namn som jag borde komma ihåg. Vit med glesa ränder i pastellfärger

Jag minns att jag var skeptisk till den i början. Och att min mamma sa – kanske lite besviken, men mest konstaterande – ”Det är sannerligen inte lätt att veta vad du kan tänkas gilla i klädväg.”

Kanske var tröjan lite ovanlig då – båtringat och trekvartsärm såg man inte till varje dag. Så småningom började jag ändå gilla den, mycket, och långt senare insåg jag att vilken stilkonsult som helst skulle rekommendera mig just båtringning och trekvartsärm. Å, vad jag önskar att du hade fått se hur många såna tröjor jag har burit genom åren! Och att du hade fått träffa mina döttrar, dina barnbarn - den ena som är näst intill omöjlig att köpa kläder till, och den andra med sin osviklig känsla för kläder, inte minst second hand-fynd, till sig själv och till mig.

Och där kommer tårarna. Inte dom där ångestfulla som vrids ur en under vånda, utan den där sorten som talar om att ursäkta, vi måste nog ut om det här ska bli riktigt bra. Så där står jag, i tvättstugan och smörjer kängor och lutar mig emellanåt över tvätthon för att inte snora i smörjfettet. Jag tänker på Medicine Storys ord: ”Jag blir glad av barns gråt. Då vet jag att läkningsprocessn är igång. Det onda har ju redan hänt.”

Den här läkningen har kommit så långt den kan tror jag, men gråtas ska det ändå ibland. En god gråt.