Vems business sköter du?

Vem är det som ska se till att en femåring kommer upp i tid på morgnarna? Föräldrarna, svarar nog de flesta. En femtonåring då? Hen själv, eller hur? Så långt är det rätt enkelt. Knepigare kan det vara att ta sig från det ena läget till det andra.

Väcka eller väcka

En morgon när klockradion skvalar på halvtimmavis innan jag går in och hjälper dottern över vaknagränsen kan kännas på två helt olika sätt för mig. Jag kan börja stressa upp mig nästan innan radion har satt igång, definitivt innan första låten är slut. På sin höjd halva mitt fokus finns vid frukostbordet, oss som sitter där och morgonyoghurten. Resten surrar som en uppretad fet fluga utanför en viss sovrumsdörr. Irritationen växer, och blickarna på klockan är många – när ska jag gå upp och väcka? När jag väl gör det är jag redan irriterad. Nästan värre om det inte behövs, då får jag ju inte utlopp för humöret.

Eller så sköter jag mitt på morgonen, och om jag har vägarna förbi ett sovrum med radiobröl så kan jag få för mig att titta in för en puff och klapp på kinden. Utifrån ser det nästan helt likadant ut, men inuti känns det väldigt annorlunda.

 

Ansvar eller business

Skillnaden där inuti stavas ansvar. Och tycker man det låter för präktigt – och det gör det ju verkligen – kan man kanske dra till med MBYBGB (my business, your business, God’s business). Vårt bästa knep har varit att bestämma oss för när det är dags för något att övergå från det ena stadiet till det andra. I den processen är barnen remissinstans – utan vetorätt.

Ett steg var när jag började följa med dottern-som-alltid-var-klar-tidigt ner till busshållplatsen för en stilla prat- och väntstund medan dottern-som-alltid-var-klar-sent fnattade runt i huset som den där flugan, jagandes gympakassar, läxböcker och strumpor. Över alltihopa svävade ett löfte om sällskap på cykelturen till skolan – om bussen skulle hinna gå. Omedelbara finessen var att jag hade det lugnt och behagligt på morgnarna, slapp se, slapp stirra upp mig. Långsiktiga finessen var att fördelen med lite morgonmarginal blev rätt tydlig för alla inblandade. Liksom insikten om vem som egentligen missade nåt när gympakassen blev kvar hemma. Inte var det jag. 

Nyckeln – till en hund

Ett annat exempel var när barnens husnyckel allt oftare låg kvar i farstun på morgnarna när barnen gått, vilket innebar att de skulle bli utelåsta om inte vi föräldrar la ut nyckeln. Och en vacker dag skulle vi glömma det. Kanske en dag när vi båda satt i möten hela eftermiddagen på annan ort. En dag, när jag visste att jag kunde sluta tidigt, lät jag nyckeln ligga kvar när barnen än en gång glömde ta den med sig. Visst kände jag mig lite olustig när dottern ringde från grannens telefon, mer skärrad än jag hade väntat mig. Jag valde faktiskt att mörka mitt uppsåt. Men jag behövde inte fejka min starka medkänsla och hade en kvarts cykeltur kvar hem.

Nyckeln är nu där den ska vara, näästan alltid. Och barnen vann något på den här processen som jag och Mannen verkligen INTE hade förutsett: Sedan drygt två år är de hundägare, trots mitt och Mannens bristande intresse och min pälsdjursallergi. Det var inga bedjande valpögon som smälte oss, utan insikten om att barnen skulle ta ansvaret om vi gav dem det. En enkel summering visade att plussidan för barnens del var så mycket större än minussidan för oss föräldrar. Alla är helt på det klara med att deras engagemang – två promenader om dagen, matning, träning, pälsvård – är förutsättningen för vår femte familjemedlem. Och det gör inte kärlekshistorien mellan denna bruna lurvas och hans två favoritjejer mindre, om man säger så…