Väcka eller väcka
En morgon när klockradion skvalar på halvtimmavis innan jag
går in och hjälper dottern över vaknagränsen kan kännas på två helt olika sätt
för mig. Jag kan börja stressa upp mig nästan innan radion har satt igång,
definitivt innan första låten är slut. På sin höjd halva mitt fokus finns vid
frukostbordet, oss som sitter där och morgonyoghurten. Resten surrar som en uppretad
fet fluga utanför en viss sovrumsdörr. Irritationen växer, och blickarna på
klockan är många – när ska jag gå upp och väcka? När jag väl gör det är jag
redan irriterad. Nästan värre om det inte behövs, då får jag ju inte utlopp för
humöret.
Eller så sköter jag mitt på morgonen, och om jag har vägarna
förbi ett sovrum med radiobröl så kan jag få för mig att titta in för en puff och klapp
på kinden. Utifrån ser det nästan helt likadant ut, men inuti känns det väldigt
annorlunda.
Ansvar eller business
Skillnaden där inuti stavas ansvar. Och tycker man det låter
för präktigt – och det gör det ju verkligen – kan man kanske dra till med MBYBGB
(my business, your business, God’s business). Vårt bästa knep har varit att
bestämma oss för när det är dags för något att övergå från det ena stadiet till
det andra. I den processen är barnen remissinstans – utan vetorätt.
Ett steg var när jag började följa med
dottern-som-alltid-var-klar-tidigt ner till busshållplatsen för en stilla prat-
och väntstund medan dottern-som-alltid-var-klar-sent fnattade runt i huset som
den där flugan, jagandes gympakassar, läxböcker och strumpor. Över alltihopa svävade ett löfte om sällskap på cykelturen till skolan – om bussen skulle hinna gå. Omedelbara
finessen var att jag hade det lugnt och behagligt på morgnarna, slapp se, slapp
stirra upp mig. Långsiktiga finessen var att fördelen med lite morgonmarginal
blev rätt tydlig för alla inblandade. Liksom insikten om vem som egentligen missade
nåt när gympakassen blev kvar hemma. Inte var det jag.
Nyckeln – till en hund
Ett annat exempel var när barnens husnyckel allt oftare låg
kvar i farstun på morgnarna när barnen gått, vilket innebar att de skulle bli
utelåsta om inte vi föräldrar la ut nyckeln. Och en vacker dag skulle vi glömma
det. Kanske en dag när vi båda satt i möten hela eftermiddagen på annan ort. En
dag, när jag visste att jag kunde sluta tidigt, lät jag nyckeln ligga kvar när
barnen än en gång glömde ta den med sig. Visst kände jag mig lite olustig när
dottern ringde från grannens telefon, mer skärrad än jag hade väntat mig. Jag valde
faktiskt att mörka mitt uppsåt. Men jag behövde inte fejka min starka medkänsla
och hade en kvarts cykeltur kvar hem.
Nyckeln är nu där den ska vara, näästan alltid. Och barnen vann
något på den här processen som jag och Mannen verkligen INTE hade förutsett:
Sedan drygt två år är de hundägare, trots mitt och Mannens bristande intresse
och min pälsdjursallergi. Det var inga bedjande valpögon som smälte oss, utan insikten om att barnen skulle ta ansvaret om vi gav dem det. En enkel summering
visade att plussidan för barnens del var så mycket större än minussidan för oss
föräldrar. Alla är helt på det klara med att deras engagemang – två promenader
om dagen, matning, träning, pälsvård – är förutsättningen för vår femte
familjemedlem. Och det gör inte kärlekshistorien mellan denna bruna lurvas och
hans två favoritjejer mindre, om man säger så…
1 kommentar:
Intressant... Samma tema här... Här håller vi på och kliva ur vems problem är ditt rum... Vi gör roliga saker men de som har fullständigt över gränsen Kaos får inte göra det och det är inte vårt problem. Otroligt spännande men svårt det där med balans... Kram
Skicka en kommentar