Smör och storytelling

Det bor ett paket smör i vår kyl, ett paket med guldfärgat omslagspapper istället för vårt vanliga gröna. Och det här är heller inte vilket smörpaket som helst.


Hjältesmöret till vänster i bild.

I söndags var det Fars dag. Uppvaktningen bestod av förvärmt glasrum inför morgonyogan och en utflykt till vackra Jägaregap med ved, stekpanna på trefot och kolbullesmet med tillhörande lingonsylt i ränseln. Men inget smör, skulle det visa sig.

Den upptäckten gjorde vi när brasan var så gott som färdig för stektjänst. Och hur gör vi nu – med måttligt vedförråd och säkert en mil småväg till närmaste mataffär? Jag och Humlan rände iväg till bilen och diskuterade strategier medan vi brassade fram på grusvägen. Flygplatsen ligger ju ganska nära, undras om den kan avvara sådär tre dussin minismörpaket? Eller måste vi köpa både ett paket smör och en nätpåse snuskdyr björkved när vi väl når Maxi?

Då dyker lösningen upp. En man står utanför sitt hus och begrundar det förestående däckbytet. Jag stannar, Humlan sjunker ner i sätet och följer INTE med ur bilen. Fem minuter senare kommer jag tillbaka med två hekto äkta smör.

Åter vid brasan berättade jag nöjt min historia: Om hur jag berättade för mannen om vår fars dags-utflykt, om veden, kolbullesmeten och förstås det oumbärliga smöret. Om hur han gick in till hustrun och besökande barnbarnet och återberättade historien nästan ordagrant. Hur hustrun lät lilla barnbarnet bära och lämna över smörpaketet till mig i farstun, och hur det gav mig en möjlighet att betala för mig – ingen kunde ju neka mig att lämna två guldpengar till den lilla.



Smörstekt kolbulle

Av Mannen fick jag veta att jag ofta gör sådär, berättar det där runtomkring också, där han helt enkelt hade stegat fram och frågat om det gick bra att köpa lite smör, eller berättat att det hade löst sig när han kom tillbaka. Som svar fick han veta att detta minsann kallas storytelling – håll med mig nu Retorikedom, som kan sånt på riktigt!

När vi senare åkte hemåt lade jag märke till att det nu stod ytterligare en bil på smörhusets gårdsplan. Säkert satt man där inne och drack kaffe efter farsdagslunchen. Och även om deras bidrag till oss var mycket större så kände jag att jag hade gett något lite tillbaka, lite storytelling-mervärde utöver de två guldpengarna: De fick en historia att berätta medan november- skymningen föll, där de dessutom var castade till hjälterollerna.