En ros tar semester

Så du min fina snutteburk, nu är det bara du och jag. Eller egentligen jag och jag. Din bildskärm är ju min spegel, ditt tangentbord min förlängda arm. En arm i vars ände det sitter en oftast vänligt sinnad webbkamera. Den hjälper mig att se mig själv utifrån, men utifrån mig själv, inte utifrån andra. Jag ska bara bli kompis med detta Word 2010, gränssnittet som ska vara så intuitivt. Visst, ge mig ett par nya händer och förklara för mig att de nya är mycket mer intuitiva än de jag hade innan. Sure, som barnen säger. Inte för mig, som är halva Polishusets informella korridorstöd i gammel-word. Inte än, men det kommer väl.

På skrivbordet till denna min alldeles egna hjärnfilial har jag lagt en vacker ros från skolavslutningens utflykt till Rosenparken i exotiska Araby. En ros som ser ut som jag känner mig ibland, och vill känna mig resten av tiden. Helt klart en ros, med något visset blad, lite ovanlig färg och alldeles öppen.

Nu börjar fem veckors semester och eftertanke inför en höst som är ett steg. Ena foten är lyft, det känner jag. Det passar bra att vi håller oss i Sverige i år. Jag vill öva mig på att vara där jag är, även om det råkar vara ståendes på ett ben. Fokus, min käre Watson, inte minst på ett ben behövs fokus. Ett indianläger och en kajakcampingtur är nog ett bra recept. Får se om jag och kajaken kan lära oss (rock’n’)rollen, det skulle göra mig glad. Kajaken som min sjöjungfrustjärt.

De flesta prylar kan man undvara. Min dator och min kajak skulle jag sörja. Nu öppnar jag mina kronblad för semestern.

Namaste!