Själv har jag med nöd och näppe släppt in den sorgen i mig. Min starkaste impuls har istället varit önskan att spänna ut mig som en sköld runt vår öppensinnade 10-åring, som just nu har svårt för att få ihop sin världsbild till något som hamnar på plussidan. Många är de livsfilosofer i den åldern som skulle behöva en extra hud just nu, eller som kanske genom att gråta en skvätt varje kväll blir bättre och starkare människor när det är deras tur att styra världen. Det är i alla fall vad vi gör, hon och jag: gråter en skvätt och konstaterar att det känns bättre efter det, även om världens ondska, och godhet, är precis lika stor efteråt som den var innan.
2 kommentarer:
Mm, min 11 åring har slutat läsa tidningar sedan ungefär ett halvår tillbaka. -Mamma jag blir bara rädd... men nu har hon gjort undantag och så har vi disuterat en massa... Jag tror att man blir starkare av gråtandet... och jag tänker att det är otroligt olika på barn men jag tror inte på att göra en sköld... Det lär dom sig nog själva men jag tror att det är otrligt viktigt med dom här barnen som tar känslorna till sig att finnas där, kramas och resonera... Kram på dig
10 år er en vældig tidlig alder at blive så opmærksom på livets og kroppenes skrøbelighed - for mig kom det langt senere i livet, men gav mulighed for at udvikle mere taknemmelighed og rodfæstethed i tilværelsen.
Det var egentlig ikke rædslen, terror og døden i Norge som jeg gråtit over, det var kun chokerende og lammende - det var den (for mig) overvældende manifestation af kærlighed, tillid, sammenhold og beslutsomhed på at blive ved at værne om åpenheden og demokratiet, som er udtrykt af mange af de overlevende. De mange videoer med interview og taler af AUF'ere, fx.:
http://www.vg.no/nyheter/innenriks/oslobomben/artikkel.php?artid=10081033
Det virker på mig som en stor forløsning af den lammende frygt, som jeg oplever verden blev hyllet ind i efter 9-11, med den afstumpede og aggresive reaktion ledet af Bush. Nu er der endelig nogen, som har mod til at være helt ærlige og åbne og udtrykt den grundlæggende eksistentielle virkelighed og værdi af menneskeligheden, selv i en sådan situation.
Jeg tænker at man må passe på og få den del med og ta den ind.
For mig er det som at vende tilbage til livsglæden igen.
Steiner har brugt navnet Rubicon som beskrivelse af den process unge går igennem i 8-10 års alderen, hvor erkendelsen om at være gundlæggende ene i tilværelsen bliver klarere og klarere. Jeg tænker det er utrolig vigtigt på hvilken måde vi så erfarer og erkender den alene-væren.
Er vi alene om at være alene eller er vi sammen om at være alene?
Steen
Skicka en kommentar