Mera skratt åt folket!

Minns ni videosnutten för ett par år sedan, med en skrattande baby från YouTube som fick hela världen att skratta med, och som till och med visades i Rapport? Min fyraåring har också det underbaraste och mest smittsamma skratt man kan tänka sig. Ingen jag har mött har kunnat motstå hennes porlande bäcks-kvillrande. Jag mår så bra av att skratta. När jag skrattar riktigt gott åt något är jag medvetet närvarande på riktigt - bara här och nu i livsglädjen. Periodvis skrattar jag mycket men jag vill skratta ännu mer i livet.

Att skratt faktiskt kan ha en läkande förmåga och fungera som energigivare har bevisats i ett antal studier, läser jag i Orloffs Positiv energi (s. 252): "det stärker immunförsvaret och höjer endorfinhalten (vår kropps naturliga smärtlindrare); det dämpar stress, ångest och depression; det förhindrar hjärtsjukdomar." Och ännu en ytterst ovetenskaplig statistisk kartläggning av min omgivning - den här gången den äldre generationen - säger mig att det måste ligga något i detta. De gladaste är också ofta de friskaste.

Den sista tiden har jag skrattat...
... med min vän Sara åt våra underbara vardagskaotiska liv som vi på nåt märkligt sätt får att fungera
... åt min vän Fredriks under-bältes-humor som är precis lika töntig som när vi lärde känna varandra för 23 år sedan
... åt Mia och Klara som jag nyss har upptäckt - som vanligt ett steg efter alla andra'
... åt Mark Levengoods träffsäkra skildringar av barndom och nutid

Vad får dig att skratta?

Vem skapar energitjuven?

Att det understundom är andra människor (eller kanske snarare deras beteende) som utgör mina energitjuvar har jag varit inne på i tidigare blogginlägg (Om tids- och energitjuvar 1) . Men att dessa snyltare på min så högt vördade energi ibland faktiskt föds i mötet med mig själv är nog något som jag inte riktigt har insett - eller kanske har velat acceptera - förrän jag lyssnade på en text av Mark Levengood ur hans boken Sucka mitt hjärta men brist dock ej.

Jag rodnar lite när jag så väl känner igen mig i beskrivningen av medtrafikanter som antingen blir fartdårar eller slöfockar, beroende på min egen fart och dagsform: "Vår brådska, vår kompromisslöshet, vår absoluta övertygelse om att vi i alla lägen har rätt, föder många idioter runt omkring oss." Och visst är det så, visst uppstår en massa energiläckage i den höga farten, inte bara när det gäller mänskliga tjuvar. Om jag själv är stressad och småirriterad har jag ju en mycket större benägenhet att låta mig dräneras av sådant som onödiga möten (som jag kanske rentav upplever som onödiga bara för att jag är stressad), städning (som jag i stället kan göra om till välgörande själsrensning - i synnerhet till lite bra musik), TV-reklam (som jag kan utnyttja konstruktivt för en kort andningsövning) o.s.v. (se Om tids- och energitjuvar 2). Det här året ska jag försöka leva lite långsammare och kanske går rentav några av mina energitjuvar upp i rök alldeles av sig själva.

Vem har råd att (inte) ha drömmar?

Har just lyssnat på Mark Levengoods uppläsning av sin bok Sucka mitt hjärta men brist dock ej. I en av hans ibland mycket underhållande och rakt igenom tankestimulerande betraktelser behandlas fenomenet drömmande (och nu syftar jag på sådant som vi gör dagtid). Mark berättar om telefonsamtalet från helvetet, där han ringde Telias utlandsnummerupplysning för sisådär 1:- i sekunden... En trött och urless telefonist malde på i all oändlighet (och pengarna tickade) utan att kunna hjälpa Mark med det han behövde, och på frågan om vad hon drömmer om att göra i stället där hon sitter och vantrivs på nummerupplysningen svarade hon: : "Vem har råd att ha drömmar?" Vad tragiskt att så fullständigt ha fogat sig i livets meningslöshet...

Själv funderar jag ibland på fenomenet dagdrömmande. Å ena sidan håller jag på att försöka lära mig att skruva upp procenten närvaro i nuet - att inte hänga så mycket i dåtiden eller grubbla över framtiden. Å andra sidan är det just de negativa sidorna av dåtid och framtid (ältande och oro) som jag vill komma bort från. Att däremot emellanåt släppa taget och drömma mig tillbaka till härligt slappa sommardagar (t.ex. när jag tittar på kort från lägerveckan tillsammans med barnen) eller liksom redan i förväg gotta mig åt allt mysigt under jullovet tror jag bara är nyttigt. Det senare hänger också ihop med Saras tidigare fundering om att ta ut glädjen i förskott. På det viset njuter man ju minst tre gånger - i förväg, under tiden och efteråt!

Sedan behöver ju inte alla drömmar gå i uppfyllelse. Som Mark Levengood uttrycker det i sin bok: "Drömmar ger kraft. Drömmar är inte ett mål att uppnå. Drömmar är en liten motor som får oss att puttra i rätt riktning. Det viktiga är att ta sig framåt". Och han avslutar sin lilla text så vackert: "Frågan är inte vem som har råd att drömma. Frågan är vem som har råd att inte drömma. Drömmar kittlar oss på själen. Drömmar kan få oss att vakna och le."