Jag andas ut i soffhörnan. Jag har inte haft koll på Sinéad
på senare tid och var nog lite orolig för hur hon skulle ha tagit sig vidare i
livet. Men nu meddelar min stränga domare att Sinéad får godkänt. Ett
godkännande som Sinéad förstås skulle skratta gott åt om hon fick höra. Hon
skulle klappa min stränga domare på kinden och säga ”Go mind your own business,
love” på sin irländska dialekt.
Kärvtrygga människor gillar jag – de visar så tydligt att
jag inte på något sätt behöver oroa mig för deras välbefinnande eller gränser, det sköter de så bra själva.
Motsvarande energi kan jag istället lägga på att hålla reda på mig själv. För om jag försöker
smita undan eller vända kappa så kommer de att se, påtala utan omsvep och ge
mig tillfälle att styra om.
Jag trivs med mildtrygga människor också. Med dem blir det ett vilsammare
umgänge. De börjar liksom med att omfamna en hel och hållen, ger en tryggheten
att själv spotta ut osanningar och manér som inte gör nån mänska glad, allra
minst en själv.
Vi pratade om det här nyligen, Maria och jag. Konstaterade
att min farmor var den kärva typen, Marias mormor den milda. Och att de håller kontakten med oss, av någon anledning mer aktivt än på länge just nu. Kanske därför jag
noterar att Sinéad har min farmors breda fasta händer. Fast de är förstås egentligen
hennes alldeles egna.
PS. Enastående exempel på mildtrygg: Ellika Lindén, som vi har skrivit om tidigare och möter igen i sommar, på Circle Way – samtalet icentrum. En blick och man är hemma, 100 procent sårbar och 100 procent trygg, samtidigt. Fråga inte hur hon gör, det måste upplevas. Grejen är väl förmodligen att hon inte gör - hon är. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar