Projekt semester, återblick

Mannen och jag förbereder förhandlingarna om årets semesterplanering. I familjen alltså. Fyra olika individer vars viljor flyter ihop och isär i alla tänkbara konstellationer, och mindre gemensam semestertid än vi varit bortskämda med tidigare. En bra början vore ju om varje individ visste säkert vad den ville, men det gäller åtminstone inte för mig. Då hittar jag en betraktelser jag skrev för två år sedan. Det är alltså inte bara på vift i storstad som det kan vara komplicerat att semestra:

Okej, vi stannar hemma denna sista semestervecka. Vi har ju farit och flängt en del under de tidigare veckorna, vi varvar väl nytta med nöje här hemma och anpassar oss till vädrets nycker.
Det låter ju som en utmärkt avslappnad ambition för en semestervecka, en sån som får pluspoäng i rådgivningsspalterna, och som för övrigt bara de vågar yttra som vet att omgivningen vet att man skulle ha råd och kraft att göra något annat om man skulle vilja.

Men vad det känns hopplöst! Som att försöka springa i sirap, som i mardrömmarna där jag måste fly eller hinna med tåget där barnen finns men inte kommer ur fläcken.
Varva nytta med nöje, vad innebär det? Jo, exempelvis att vi äter en lång frukost med tidningsläsning och en tjuvtitt på sudokut som man fortfarande inte lyckats lösa. Man sliter sig motvilligt från siffrorna och går ut i det glasrum vi håller på att inreda. I bästa fall hinner man jobba där 1,5-2 timme, dvs precis komma igång, innan alla blir jättehungriga och man får gå in igen och skrapa ihop vad vi har av rester till lunch.

Under den där lilla tiden som produktiv snickare har barnen varit ute hos oss ett antal gånger och bett om hjälp med att sy en kjol eller fixa ett koppel till gosekaninen. Det kan man ju tycka att barnen gör rätt i när de har sommarlov och vi är hemma, men de här dagarna har den egna lekförmågan varit så gott som obefintlig.

Efter lunch är det för varmt att jobba i glasrummet som vetter mot söder, åtminstone om man ska ta lite semestrisk hänsyn till sitt eget fysiska välbefinnande. Samtidigt är regnrisken för stor för att vi ska kunna åka och bada. För övrigt VILL BARNEN INTE BADA! De säger ”Men vi badade ju i går!” Jag blir helt mållös och alltmer övertygad om att allt detta är en surrealistisk mardröm.

Oavsett vad jag tar mig för på eftermiddagen är det fel. Följer jag med barnen och rider på grannens shettisar är jag onyttig, gör jag det inte är jag en dålig mor. Städar jag är jag dålig på att ge mig själv kvalitetstid och när jag nu sitter och skriver det här är det bara ännu ett fåfängt försök att starta en blogg- eller podcasthobby som jag antingen inte kommer att ha kraften att sätta sta på riktigt, eller som kommer att ta för mycket tid i höst då vi borde bli klara med glasrummet.

I mitt huvud snurrar en tombola av dåliga samveten. Det här ska ju dessutom inte vara vilka dagar som helst, de här dagarna ska jag kunna stå upp för och – utan att ljuga – försvara när jag kommer tillbaka till mitt fortfarande ganska nya jobb på måndag. Och plötsligt kommer jag på att jag hade dåligt samvete när vi var iväg också, helt enkelt för att vi inte var hemma.

På kvällarna blir det oftast lite bättre. Dagens alla möjligheter har krympt ihop till några få alternativa sätt att tillbringa kvällen på. Kanske skulle man gå upp lite tidigare imorgon…