Friden är här!

Tänk att få känna sig helgjuten, att alla delar av mig är just där de ska vara, som de ska vara, att sinnet är lätt och att de allra flesta skav som tittar fram kan lösas upp av ett par tre medvetna andetag. Att yttre faktorer har svårt att rubba min balans. En sån period är jag inne i nu.

Jag kan bli rörd av lättnad dessa dagar, dessa mörka höstmorgnar som brukar vara ett gissel. Hur bra jag än mår så har mina vardagsmorgnar en tendens att skava. Morgonångest är ett alldeles för starkt begrepp, morgonklump har jag kallat det. Dåligt morgonhumör skulle kanske någon säga, men det här drabbar bara mig själv; en fullständigt irrationell obehagskänsla inför att ta mig an dagen, dess måsten och möjligheter. Känslan har alltid klingat av lagom tills jag är på plats på jobbet. Ibland har jag kunnat pysa ut den snabbare genom att betrakta mig och känslan utifrån, men det är alltid känslan som har haft övertaget från början, jag som har slagit ur underläge.

Nu är det annorlunda. I flera veckors tid har jag vaknat av mig själv en liten stund före klockan, och glatt mig åt det lilla extra utrymmet det ger. I flera månader har jag dessutom haft löjligt lätt att somna om. Att vakna vid sju en lördagmorgon och tänka ”jag skulle ju egentligen behöva sova lite till” – och sen göra det – det har nog inte hänt mig sen tonåren, förrän nu.

För ungefär ett halvår sedan började jag meditera. De blygsamma sju minuterna dyrbar morgontid kunde ibland kännas nog så långa och allt annat än meditativa. Att lägga av kom ändå aldrig för mig, konstigt nog. Så kom en höjdpunkt, under kajaksemestern i somras. Att sitta på uråldriga klipphällar och meditera översvämmade mig med den märkliga känslan av evighet och närvaro i kombination. Och nu är jag inne i ännu ett flow. Att en vardagmorgon sätta timern på 15 minuter och sluta ögonen känns som höjden av lyx. När tankarna kommer farande är det bara de med substans som hänger kvar, verkliga frågor som jag faktiskt vill eller behöver lösa. Då vrider och vänder jag på dem innan jag överlämnar dem till … min inre visdom är arbetsnamnet på den instansen – den som löser mina problem medan jag donar med annat.

Ett exempel: Nyligen dök mina matvanor upp där i meditationstankarna, eller snarare vanorna mellan måltiderna, med ett sötsug som inte längre kändes lustfyllt, knappt ens mitt eget. Frågan remitterades till visdomskällaren och glömdes bort, tills jag några dagar senare drabbades av ett oförklarligt sug efter frukt (som enligt min mening inte har någonting med godis att göra) och därefter ett stort lugn med få eller inga tankar på smågott mellan måltiderna.

Sömn och mat, på såna viktiga områden blir också små förändringar viktiga. Och så friden förstås, den som någon sa att jag skulle söka under sommaren som gick. Jag andas och tackar och följer med.