Simon rimmar i mitt hjärta

Dagens köksbestyr flyter fram på stämningarna från There goes rhymin’ Simon, Paul Simons skiva från 1973 som varit med i mitt liv ungefär lika länge. Laddad med minnes- och känslofragment som just idag når ända upp till medvetandet.

…Den luftiga sättningen som svävade särskilt lätt ur min pappas omhuldade Sonab-högtalare, oavsett hur högt man spelade. Inledningsackorden i Take me to the Mardi Gras ger mig alltid samma hisnande känsla.

…Min allvarliga pappa ovanligt glad. Inte en fördömande nyans, bara stillsamt konstaterande: ”Det här är inte nåt diskodunk.”

…Kodachrome med sin gåtfulla text som jag fortfarande sjunger med i utan att bry mig om att förstå, förmodligen delvis på låtsasengelska.

…Den lågmälda ömheten hos en far som försöker få sin son att sova i St. Judy’s comet.

… ett av min mammas struttiga dansspex till Loves me like a rock, kanske med min bror i hampan.

…Festerna där de vuxnas sorl till slut övermannade mig i soffhörnet eller under bordet. Stearinljusens lågor blev suddiga fläckar som tonade bort utan att jag märkte det.