Trådlös transmission

Åter på yogan, efter en lång tid med bara sporadiskt hemmapraktiserande. Faktiskt är det alla spirande Livstidsprojekt som för mig hit igen. Det sprudlande idébubblet är som snabba kolhydrater för min själ, än så länge utan sockersugets baksmälla. Men något säger mig att jag behöver komplettera med något fiberrikt, som fokus på fotsulornas möte med marken, för att hålla tyngdpunkten inuti kroppen och inte två meter ovanför.

Varannan fredagsmorgon inleds yogan med meditation, denna gång med kärlekstema. Jag är helt ren, utan den där rutinen som kommer när man betat sig in ett par kryss på 10-kortet – så jag sveps med utan betänkligheter.

Första steget: tänk på dig själv med kärlek. I det läget lånar jag någon annans skepnad när en välbekant vision dyker upp: Jag ser min unga mamma titta ner på knytet i famnen – som är jag – med full förundran. Det vore bra, konstaterar jag förnumstigt, om vi inte bara dokumenterade våra barn på foto och film, utan också oss själva i kärleksfullt samspel med dem. Sen går meditationen vidare.

Andra steget: tänk på en vän. Lätt att välja vem idag, för hon sitter här bredvid mig. Den nygamla, skörstarka, mildfasta vännen som jag inte känner utan och innan. Just därför.

Tredje och fjärde steget flyter ihop för min del, åtminstone i efterhand. De handlar om att föreställa sig en neutral person, som man inte har en relation till, respektive en som man ogillar – och försöka öppna kärleksflödet även till dem. Vet inte varifrån jag får bilden av traffickingoffret och hennes plågoande, som också har tvingat sig till rollen som hennes livlina. Gör det någon som helst skillnad för någon av dem – inuti eller i handling – om soluppgångens skönhet en morgon lyckas slinka förbi de tjocka försvarsvalven, in i deras medvetande? Och i femte steget, där hela världen finns med i våra tankar, gör det någon som helst skillnad att en handfull människor sitter samlade i en yogasal i Växjö och övar på att sprida kärlek?