Humor och sorg - komplicerad kombo

Som Maria har skrivit tidigare var omdömena från Målajords litterära salong väldigt splittrade när det gällde Sista boken från Finistère. Jag var den som satte det allra lägsta betyget, en tvåa på vår gammeldags femgradiga skala (inga grundskole- eller gymnasiereformer biter på den). Innan någon blir djupt förnärmad å Bodil Malmstens vägnar vill jag förtydliga att det är min läsupplevelse jag betygsätter, inte boken. Så har det i alla fall varit hittills – vi har lyckligtvis inte haft några böcker som jag har varit beredd att sätta mig till doms över och såga. Eller kanske bara lite, nån gång…

Nåväl, det är när betygen spretar eller är låga som diskussionerna i salongen blir som mest intressanta – ingen glömmer exempelvis Charlotte Roches Våtmarker som diskuterades livligt en decemberkväll i sken av kamin och stearinljus. Var och en av oss får verkligen tänka till och formulera sig när de igenkännande nickningarna plötsligt inte infinner sig från alla håll runt bordet.

Malmsten är en alldeles egensinnig språkvirtuos, inget snack om den saken. Här talar vi avancerad ”masturbation mentale”, som Madame C i boken kallar allt tänkande som inte leder vidare till handling. Underbar formulering för övrigt, kanske Livstids nya underrubrik? Men det är något med hennes omskrivna etiketter på personer och fenomen (de tre onda männen, staden nära Nantes) och med den ständiga repetitionen av dessa etiketter som får mig att associera till kåseriet. Ett ytligt, lätt, putslustigt kåserande över den stora sorgen? Där förlorar Bodil mig och jag henne.

Kanske är jag för funktionalistisk: Ska man igenom en sorg måste man nämna saker vid deras rätta namn, basta! Jag följer berättarjagets sorg som genom en tjock, blank glasruta. Genomskinlig, visst, men avståndsskapande. När jag cyklar hem tänker jag vidare. Just metaforen glasruta får mig att tänka på första meningen i min egodikt:
Helst vill jag
braka genom isen…

Jag tror känslan av yta skrämmer mig. Att söka skydd bakom den ägnade vi oss alldeles för mycket åt när min mamma dog. Av hänsyn till varann, tänkte vi nog, jag, min far och min bror. Efteråt har jag tänkt att vi borde satt oss runt ett bord, vi tre, med en packe hjärteknipande familjefoton, en rulle hushållspapper och rentav en flaska whiskey om det hade behövts, för att bryta igenom den där förbaskade isen. Kanske är det därför jag inte klarar Bodil Malmstens – som jag upplever det – distanserande stilgrepp.

Att humor hjälper i sorgen, det var vi däremot helt överens om i salongen. För oss som inte finner vägen in i Malmstens version av den kombon finns exempelvis, förutom Marias favorit John Irving, Jonathan Troppers How to talk to a widower/Konsten att tala med en änkling. Och så finns ju verkligheten. Som den gången, ett halvår efter min mammas död, när hennes gamla barndomskompis ringer och frågar efter henne. Jag blir så ställd att jag ber henne vänta ett ögonblick, håller för luren och berättar för min pappa att någon söker min mamma. Just det, att jag ber väninnan vänta ett ögonblick innan jag återkommer till luren och berättar att den hon söker inte lever längre, gör situationen än mer absurd. Och när samtalet är slut skrattar vi – sorgkantat, befriande, tillsammans.