Jill hjälper till

Från oväntat håll får jag vatten på den av mina kvarnar som tuggar äkta varumärke. Via ett presentkort hamnar jag på konsert med Jill Johnson. Jag är betydligt mer inlyssnad på människan än på musiken, tack vare ett sommarprogram som jag tyckte mycket om.

”Allt är ju så ytligt nu för tiden.” Jo tjena! När började läckra country-pop-rock-stjärnor kunna tala öppet om familjens vinterkräksjukor – från scen, med svartblanka tajtsen på och bibehållen credd, sex appeal och konserstämning? Sådär anno 2012 skulle jag vilja säga. Vi får vara hela människor nu för tiden, påstår jag. Helare i alla fall. Om vi vill och vågar. Inte alla klarar det lika bra som Jill, och ingen klarar det varje dag. Men om vi vill kan vi försöka.

Det känns som en liten välplanerad lyckträff att jag stötte på dig just nu, Jill. Till mig behöver du inte be om ursäkt för att du spelar nästan bara från nya skivan. Just den verkar kunna bli min ingång i din musikvärld, via texterna och dina berättelser däremellan. Som den om kärleken till barnen – den verkar vara en gemensam hörnpelare i våra liv. Trots det pumpande arret kvillrar en tår i ögonvrån och faller så småningom, när du sjunger I’m never far. Tack!