Huvudpersonen i Den jag aldrig var konstaterar: ”Jag vet inte hur man gör när man väljer. Jag blev vald. Sådana som jag tar vadhelst som bjuds, för vi vet inte vad man annars skulle kunna göra...”
Det är inte det att jag blir förbannad på deras oförmåga, den är lätt att förstå utifrån den bakgrund som tecknas. Jag känner nog mer som när man nästan krockat i en vägkorsning – en bultande lättnad. I bilen tänker jag ”Puh, det där kunde gått illa”, när jag läser boken tänker jag ”Puh, det där är inte jag!” Men jag verkar inte helt övertygad om att det inte kunde ha varit jag. Om jag träffat en diabolisk förförare från Borås istället för en grundad al dente-man från Köping. Om jag inte hittat kraften att krångla upp några av de hårda knutarna från mitt förflutna.
Är det ”om” det handlar om, eller kan folk sorteras upp i dugliga och mindre dugliga från början? Och vad är i så fall dugligt? MaryMarie i Den jag aldrig var är biståndsminister. Visserligen på – och så småningom förbi – randen till sammanbrott, men ändå.
Vissa människor tror jag ändå går att skilja ut, om än först i efterhand: De som har förmågan att tidigt se och konstatera ”Såhär behöver det inte vara.” och ”Sån tänker jag inte bli.” Och sedan lyckas leva upp till det. En sådan person är Johann Neumann, vars vinterprogram hördes häromdagen. En osannolikt svår uppväxt som kunde gjort vem som helst obotligt destruktiv, men uppenbarligen inte honom.
En annan sådan person var min farmor, som satt instängd i den mörka skrubben under trappan som liten och tänkte att det här ska jag inte låta påverka mig, dagen kommer när jag gör som jag vill. Hennes liv krävde sitt, och inte heller hon var den perfekta föräldern. Som farmor var hon dock bra nära. Den riktning hon tog ut åt sig, där i skrubben, brukar jag tänka att hon gick så långt hon kunde, och jag hoppas att vi barn och barnbarn håller åt samma väderstreck men var och en hittar vår egen kurs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar