Inför det nya året känns det som att jag står och håller i dörrhandtaget in till en välbefolkad tillställning med massor av olika evenemang, där jag förväntas och vill vara aktiv i de flesta. På den här sidan dörren finns ännu inga krav, men när jag vaknade i morse gjorde jag det ändå med en oro i kroppen. Ekvationen som beskriver hur jobbet ska te sig den här våren är inte ens formulerad, än mindre löst. Det här halvåret kan bli riktigt viktigt, men då måste det nog få vara lite suddigt i konturerna ett tag till. Det är lätt att säga, svårare att leva.
Ett diffust dåligt samvete fanns där i morgonstunden, för sånt som jag kommer att böra men kanske inte göra - så snabbt eller så grundligt som någon kanske tycker att jag borde. Men, allvarligt (som barnen brukar säga); när gjorde jag senast ett misstag som kändes som ett misstag också i efterhand? När jag räknat ihop utdelningen i form av erfarenhet, slutsatser och träning i att förlåta mig själv?
Jag blir aldrig en sån som hellre fattar fel beslut än inget alls, som i förväg kan tänka att misstag är guldkorn. Den duktiga flickan sitter nämligen stadigt parkerad på min axel - hon är inte så dum som somliga tror, hon är en del av mig själv som jag bär med stolthet. Men det är jag och inte hon som tar ut riktningen framåt och som då och då vänder mig om och summerar resan såhär långt.
Så, om mindre än 24 timmar öppnar jag dörren till en kakafoni av vardagslogistik och utvecklingstankar, solhälsningar och familjetjafs. Jag passar på att blunda och ta några djupa andetag nu, när ingen ser mig, innan jag ger mig in dit jag faktiskt vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar